Professionella hjälpare - att möta dem som mist sitt barn i magen

Intrauterin fosterdöd berör årligen cirka 200 familjer i Finland. Personal på mödravårdcentraler, barnmorskor och läkare berörs även de och måste, liksom sjukhusprästar och socialarbetar, möta föräldrarnas sorg. Sorgbeskedet kommer ofta på sjukhuset och föräldrarna chock är extrem den stunden då ultrajudsapparaten inte längre hittar hjärtljuden. Här följer tankar kring barnets död, varför den är så vårt att möta och hur man kan agera i situationen.

Då barnet är dödfött tvingas föräldrarna möta den största sorgen av alla. Föräldrarna vill ännu inte tro att detta kan hända under modern tid. Därför kan de eller anhöriga som första reaktion försöka leta den skydliga inom vårdpersonalen. Händelsen är tragisk och den vårdgivande läkaren måste förutom kliniska färdigheter har empatiförmåga och tålamod för att kontrollera situationen. De flesta kvinnor önskar igångsättning av förlossningen så fort som möjligt. Det har visat sig lindra mammors ångest om förlossningen äger rum så snabbt som möjligt.

Dödsbesked chockerar de flesta föräldrar och det är vanligt att de tänker att de inte vill ha några minnen av barnet som de ändå inte får behålla. Senare ångrar sig många och önskar att de fick tillbaka de stunderna när de kunde ha samlat in minnen. Det är bra för föräldrarna att se det födda barnet och hålla barnet i famnen. Om det finns kroppsdelar som ser avvikande ut kan dessa vid behov täckas med dukar. Genom att få en realistisk bild av det födda barnet undviks senare ovetande och ångest.

Det lönar sig att uppmuntra föräldrarna att ta fotografier. Föräldrar befinner sig chock förstår nödvändigtvis inte hur värdefulla och enastående stunderna de får spendera med sitt barn är. Senare kan många önska att de hade ett hand- eller fotavtryck av sitt barn och dessa bör tas direkt i samband med förlossningen. Likaså hårtofsen om det är möjligt. Föräldrarna kan även erbjudas möjligheten att tvätta och linda sitt barn. Det rekommenderas att följa de normala rutinerna vid födseln av ett dött barn, eller fråga åtminstone föräldrarna om det passar dem. Om det exempelvis finns en tradition på sjukhuset att märka födda barn i en kalender på korridoren eller hänga en strumpa som är färgad enligt barnets kön på en tavla, gör det även om barnet är dödfött. Likaså kan kampanjer (som att nyfödda doneras ett par yllesockor) gälla även dödfödda om föräldrarna inte motsätter sig. Det viktigaste är att man hör deras önskemål.

I fall av intrauterin fosterdöd vore bra om att finnas ett multidisplinärt kristeam på sjukhuset bestående av gynekolog, pediatriker, psykolog eller psykiatriker, samt barnmorska. Många föräldrar till en dödfödd bebis vill träffa sjukhusprästen för att diskutera välsignandet och begravningen av bebisen. Det är klokt att placera mamman till den dödfödda bebisen på en annan avdelning än en ordinär BB-avdelning för det är ångestframkallande att se levande nyfödda bebisar och höra deras gråt.

Respektera föräldrarna som mist sitt barn. Deras födda barn är älskat och efterlängtat, men de måste släppa sitt tag om barnet. Man ska aldrig nedsätta eller försöka sudda bort födandet av ett dött barn. Om dödsorsaken inte är alldeles uppenbar och det är bäst att låta bli att spekulera vad gäller dödsorsak för att inte såra föräldrarna. Dödsorsaken kan fastställas vid obuktionen eller så inte. Påminn föräldrarna gång på gång att barnets död inte är deras fel. Låt föräldrarna ta tid på sig när de bekantar sig med barnet. Om det är frågan om parets första barn påminn dem att de nu är föräldrar, mamma och pappa, för resten av sitt liv, även om barnet inte lever.

På förlossningsjukhusen finns samlad information och material för insamling av minnen i "När en bebis dör" - lådor och pärmar som donerats till sjukhusen. Ta lådan och materialen i bruk för ansvaret för att samla minnen är sjukvårdspersonalens.

Här följer en minneslista för insamling av minnen:

o Uppmuntra föräldrarna att ta fotografier av sitt barn. Ta flera digitala bilder, (gärna sådana som föräldrarna själv tar, både färgbilder och svartvita). Om sjukhuset inte har en kamera för detta bruk skall detta berättas klart och tydligt för föräldrarna. Påminna föräldrarna att de ska hämta en egen kamera om de inte har den med sig. Vid behov kan en anhöring hämta kameran till sjukhuset. Erbjud föräldrarna att ta en bild av familjen.

o Erbjud föräldrarna möjligheten att ta barnets fot- och handavtryck på papp eller papper. Ta flera avtryck om det är möjligt, så det finns flera att ge till mor- och farföräldrar och planerade gudföräldrar.

o Erbjud föräldrarna möjligheten att vara med då barnet tvättas och lindas.

o Om möjligt ta en hårtofs och klistra den på papp eller papper.

o Barnets mått - anteckna mått och all övrig information på samma sätt som vid levande födda barn.

o Låt föräldrarna om de så vill få känna sitt varma barn mot bröstet eller i pappas famn efter förlossningen.

o Uppmuntra föräldrarna att hålla sitt barn i famnen. Föräldrarna kan tack nej, men fråga i så fall en gång till efter en timme. Berätta för dem att det är ett enastående tillfälle och viktigt för bearbetningen av sorgen.

o Berätta för föräldrarna att de kan namnge sitt barn.

o Berätta att möjliga syskon eller mor- eller farföräldrar har möjlighet att komma till sjukhuset och se sitt syskon/ barnbarn. Det är viktigt för såväl syskon som mor-eller farföräldrar att se vem de sörjer. Även de har en sorg att bearbeta och med tanke på den processen kan det vara viktigt att se barnet.

o Berätta att det går bra att se barnet senare och berätta var detta är möjligt.

o Låt föräldrarna klä barnet om det är möjligt. Vid behov kan en anhöring hämta kläderna som är menade åt barnet.

o Berätta vilka symtom som kan väntas efter förlossningen - till exempel hur länge blödningen varar, om mjölkstegringen (som behandlas med läkemedel) o.dyl. som vanligen berättas på mödravårdscentralen.

o Ge Käpy föreningen kontaktuppgifter.

o Ge sjukhusprästens, socialarbetarens och kristelefonens kontaktuppgifter.

o Försäkra att föräldrarna har fått information om begravning.

o Informera om http://www.fosterdod.fi http://www.kohtukuolema.fi/ ja Yahoos kamratstöds forum.

o Erbjud i mån om plats föräldrarna ett eget rum. Föräldrar till ett dödfött barn bör inte placeras intill lyckliga föräldrar till levande nyfödda.

 

Efter förlossningen väntade jag så innerligt på begravningen. Vi hade fått höra att vi kunde klä vår dotter, hålla henne i famnen och ta farväl för sista gången. Det blev inte som vi trodde. Personalen på obduktionsavdelningen ansåg att så stora förändringar skett i barnets utseende efter döden att förändringarna skulle förskräcka oss och att obduktionssåren skulle kännas obehaglia. Det kändes hemskt att inte få ta farväl som vi planerat, utan att vi övertalades att göra på ett annat sätt. Personalen på obduktionsavdelningen klädda på vår dotter och lade henne i kistan, varefter vi smekte hennes kind och tog farväl. Nu, ett år senare, har jag accepterat detta, men flera gånger tänkte jag på varför jag inte var starkare och höll fast vid våra rättigheter. Personalen förstod inte att de verkligen handlade om de sista stunderna som vi hade gaft möjlighet att hålla flickan i famnen. Det hade även varit det enda tillfället vi fick klä henne kläderna vi valt. Den förändrade kroppen och obduktionssåren hade inte varit någonting jämfört med det vi tvingats genomgå. Vårt barn hade dött och det var de sista korta stunderna. Jag hoppas att all utbildad personal som kommer i kontakt med föräldrar som mist sitt barn minns detta. - Mamma 21 år. - 

 

Det var som att en del sköterskor på sjukhus var rädda för att vara i samma rum med oss och bara snabbt tittade in genom dörren. Det var en duktig ung sköterska som kom till vårt rum med en timmes mellanrum utan att ha något egentligt ärende. Det kändes bra att hon tog hand om oss. Vi var ju inne på rummet i några dagar, dels pga. kejsarsnitts sårets värk och dels för att alla andra på avdelningen var gravida pch lyckliga. - Mamma, 30 år -

 

Referenser:

Artikkeli Duodecim

"Kun vauva kuolee" -tukilaatikon materiaalit