Chockfasen

Den första reaktionen efter en olycka eller annan traumatisk händelse benämns chock. Chock innebär inte att man tappat förståndet,  utan chocken bedövar känslor som man inte kan stå ut med och hjälper människan att för det mesta handla meningsfullt. Chockfasen beskrivs ofta som en overklig känsla, som om man sett händelserna på film. 

Även starka reaktioner under chockfasen, som man blir medveten om senare, är i regel rätt mekaniska och härstammar från vårt försvarssystem, inte från vår personlighet eller våra värderingar. Dessa instinktiva försvarsmekanismer och automatiska reaktioner är inte bekanta och tankarna kan leda till feltolkningar. Bland annat kan effektivitet i chockfasen av omgivningen tolkas som ett personlighetsdrag (t.ex. " han är så tuff / manlig " ), fast man handlar nästan utan känslor. Snarare är chocken ett tillstånd då den psykiska smärtan inte ännu känns. 


Den centrala nyttan med chocken är att känslorna dämpas i en situation då de annars kan störa förmågan att klara sig. Samtidigt skyddar den oss från sådan information som vi inte ännu är färdiga att ta emot, men observationerna och känslorna lagras effektivt under ytan. De försvinner inte, utan kan bearbetas senare när läget är lugnare. 

Föräldrarna som i lugn och ro ordnar sjukhusfärden, passning av möjliga andra barn och det praktiska efter att de fått dödsbeskedet är ett bra exempel på hur människor kan handla under chock. Chocken kan även skydda en från känslorna kring förlossning och stunden då man ser barnet. 

 

Då vi fått höra att vårt barn dött började vi båda gråta okontrollerat. Snart därefter frågade vi efter mera information, började handla och ringa samtal. Själv minns jag inget, men min vän har berättat jag i början av samtalet sett till att hon befann sig i ett lugnt ställe och sagt att vi hade dåliga nyheter. Bebisen har dött. Efter det hade vi diskuterat saken tills jag med saklig röst sagt att vi måste avsluta samtalet för vi blir hämtade för fostervattenspunktion innan förlossningen. Enligt henne hade jag låtit så logisk och rationell att det var svårt att tro att nyheten var sann. Själv minns jag endast att min vän grät så högljutt att ryckte till och sa; " Ids inte, det är ingen fara ". Jag måste ha befunnit mig i ett märkligt tillstånd.

- Mamma, 34 år -