Efter att med hela hjärtat väntat ett barn är förlusten förkrossande. Barnets död sägs vara den svåraste händelsen under föräldraskapet. Att acceptera faktumet att barnet dött kan till en början kännas som att glömma eller svika och är därför så motstridigt. Acceptansen av döden betyder dock inte att förhållandet upphör. Känslobandet till barnet existerar efter barnets död, men förändras under tiden då sorgen bearbetas. Genom sörjandet förändras känslobandet från en konkret möjlighet till samvaro till ett speciellt förhållande i den sörjandes hjärta och sinne. Barnets liv upphör vid döden, men kärleken är evig.
Tyvärr förstår inte omgivningen alltid att förhållandet till barnet uppståt för att stanna och att föräldarna framöver upplever barnet som en del av sitt liv och sin ättling. Bebisen som dött i livmodern har trots den tidiga döden redan under sitt liv varit en älskad familjemedlem som föräldrarna är föräldrar till.
Intrauterin fosterdöd är sorgligt nog tabubelagd och sorgen odelad. För det första kände de flesta inte den avlidna bebisen och därmed kan sorgen av föräldrarna upplevas tung och ensam. För det andra kan pappan känna sig orättigad till sorg och sorgen kan falla mamman som ju känt barnet bäst. Reaktioner runt om kring kan signalera att intrauterin fosterdöd inte får sörjas. Detta kan leda till svårigheter att få stöd och en födröjd mer uttalad sorg. Föräldrarna har all rätt till sorgen och de olika känslorna.
Sorgen är resa som kännas skrämmande, smärtsam och ibland ensam. Det finns inga ord som tar bort smärtan, men så småningom finner man kraft i att smärtan inte vara förevigt. Tack vare sin erfarenhet kan den sörjande förändrad återvända till vardagen.