Under de värsta stunderna av sorg kändes smärtan som en kraftigt tryckande och ångestframkallande känsla i bröstet. Dessa stunder kändes det som att jag aldrig skulle överleva smärtan. Trots att jag försökte övertyga mig själv om att jag själv inte förorsakat vårt barns död fanns de stunder med förkrossande skuldkänsla för att vi förlorat barnet. Än idag skyller jag på mig själv för att jag inte hade kunnat monitorera barnets välmående bättre. Efter bebisens död kom även en dödsfruktan. Jag spände åt den mentala navelsträngen till vårt levande försfödda barn eftersom jag var rädd att förlora även honom. Jag vaktade honom vad än han gjorde. Jag kunde också gråta över att det fanns en risk att jag skulle förlora även min man. Några månader efter att vi mist vårt barn åkte jag ensam utomlands. Innan avresan drömde jag om en flygolycka och efter det var jag övertygad om att jag skulle dö under resan. Jag berättade för mannen hurdan jag ville att min begravning skulle vara och skrev ett avskedsbrev till mina nära och kära. Jag reste gråtande iväg. Den intensivaste rädslan för döden gick förbi, men då och då kan jag få en strypande känsla om jag bara tänker på att jag kan mista ett barn till. Hatet inombords började utspela sig som allmän irritation. Jag var sur på alla och allt, jag svor mycket. Jag försökte få ut hatet genom att skriva eller skrika då jag var ensam. Jag försökte tänka på allt jag var arg på. Ändå, över ett år sedan mitt barn dött, kommer dagar då jag är förbannad utan någon som helst anledning. Jag har även varit oerhört bitter på mitt liv och mitt öde. Den bitterheten tär på mig fortfarande. -Mamma, 29 år -