Förlossningen

Det finns medicinska grunder för rekommendationen att föda ett dött barn vaginalt. Den vaginala förlossningen tillåter effektiv smärtlindring. Vid förlossningen av ett dött barn behöver man inte ta hänsyn till barnet på samma sätt som vid förlossningen av ett levande barn, exempelvis vad gäller monitorering av barnet eller administrering av smärtlindrande. Om mammans hälsa eller liv är hotat på grund av till exempel rikligt blödning vid moderkaksavlossning, svår graviditetsförgiftning eller främre placenta kan det bli kejsarsnitt. Ibland utförs även akut kejsarsnitt för att försöka rädda barnet (akuta ändringar i CTG-kurvor eller annat nödfall).

De flesta mammor med familj önskar föda så snabbt som möjligt efter att bebisens död konstaterats. Det är dock ingen brådska med förlösningen, eftersom blodkoagulationsrubbningar uppstår först 4–5 veckor senare. Förlossning snarast verkar däremot lindra mammans ångest betydligt. Igångsättningen (induktionen) av förlossningen beror på graviditetslängden och livmoderhalsens mognad. Om livmodern sedan tidigare har ärrvävnad (tidigare snitt eller operation av myom) sker igångsättningen långsamt. 

Då livmoderhalsen är 3–4 cm öppen kan förlossningen sättas igång genom hinnspräckning. Så är sällan fallet och då måste livmoderhalsen mognas med hjälp av mediciner. Medicinerna som används är syntetiska prostaglandiner (till exempel Cytotec) för att de är effektiva. Ett hinder för användningen av dem är sällsynt överkänslighet, svår blodcirkulations sjukdom eller svår lungsjukdom (astma). Medicinen tillförs i form av tabletter via munnen eller vaginalt nära livmoderhalsen med bestämde intervall. Även oxytocin kan användas vid igångsättningen då barnet har dött. Huruvida ingångsättning med oxitocin lyckas är individuellt och oxitocin används försiktigt för att undvika för starka sammandragningar.

Det kan kännas obehagligt och obegripligt att ett dött barn ska födas vaginalt, men förlossningen kan i ett senare skede bli en viktig erfarenhet. Den konkretiserar för mamman och familjen att ett nytt barn har fötts i familjen och mamman har fött sitt barn. Dessutom är infektionsrisken lägre och återhämtningen efter vaginal förlossningen snabbare än efter kejsarsnitt. 

Hemgången efter förlossningen kan ske så snabbt som mammans tillstånd tillåter. Efter förlossningen, före utskrivningen, får mamman ett läkemedel som hämmar mjölkproduktionen. Det händer ibland att möjlken trots medicineringen stiger och då kan mamman kontakta förlossningssjukhuset för fortsatta instruktioner. Om man senare vill prata om förlossningen eller sjukhusvistelsen är det möjligt. Exempelvis kan man bestämma en tid för genomgång av förlossningen/kejsarsnittet med den vårdgivande läkaren eller barnmorskan. Om mamman eller övrig familj har den minsta lilla känsla att de vill ta kontakt, så rekommenderas de ta kontakt med sjukhuset och vårdgivande personal. Händelserna mellan stunden då bebisen konstaterades och hemgången sker så snabbt och efteråt kan man komma ihåg sådant som man önskar få svar på. Allt man grubblar över är bäst att gå igenom så många gånger som nödvändigt. Bebisens intrauterina död är skrämmande och ångestframkallande och det lönar sig inte att bli ensam med sina känslor. 

 

På sjukhuset i väntan på förlossningen och efter kan man träffa sjukhusprästen, socialarbeteren, psykologen eller psykiatern. Ta emot all hjälp som erbjuds, även om det just i den stunden inte känns nödvändigt eller aktuellt. 

När jag fått veta att barnet inte längre levde ville jag bara att det skulle försvinna ur min kropp av sig själv eller att det skulle ha klippts ut ur mig. Att föda ett dött barn kändes som ett ytterligare straff till råga på att barnet redan dött.

Vi kunde antingen åka hem och sova och komma tillbaka till sjukhuset på morgonen eller stanna på sjukhusetm, men hursomhelst skulle igångsättningen börja först på morgonen. Vi bestämde oss att åka hem, vilket sist och slut var ett bra val. Vi fick låta det sjunka in i en bekant omgivningen, googla och meddela nära och kära. Det var även bättre att åka in på sjukhuset igen då vi visste att vi åkte in för att föda bebisen och sedan släppa taget om. Kvällen innan hade vi efter arbetsdagen med gott humör gått till mödravårdscentralens uppföljningstid.

Förlossningen kom igång rätt snabbt, men medicinerna fick mig att må illa och känna mig febrig. På så sätt var det en hemsk erfarenhet - jag kunde inte röra på mig, utan låg i sängen och fick en epidural, som misslyckades och förlamade mitt andra ben utan att ta bort smärtan. Jag var ännu mer invaliserad. Inget tal om att kontrollera sin egen kropp. Trots det, konstigt som det låter, var förlossningen en positiv händelse och mitt i allt elände det finaste som hände.  Kanske berodde det på att det var min första och hittils enda förlossning. Det var just mitt barn som föddes och därför vacker. Det var även den enda stunden jag fick spendera med mitt nyfödda barn och fick hålla honom i famnen. Den stunden konkretiserades vad jag gick miste om och vad jag alltid kommer att sakna och sörja.  Fast det kanske får det hela att låta ännu sorligare är det därför sorgen är så vacker och enastående. Om bebisen bara hade förvunnit som jag ursprungligen hoppades hade jag gått miste om detta.  -Mamma, 35 år-

 

Då vårt första barn dog var förlossingen det vackraste av allt. Det gick inte snabbt, utan vi fick vänta på födseln från onsdag till lördag. Förtsa nätterna var vi hemma, men igångsättnings medicinerna saknade effekt. Tredje natten var vi redan på sjukhus och när sammandragningarna äntligen kom igång gick allt enligt textboken. Jag stod ut med smärtan med ett leende för jag visste att jag snart skulle få hålla om vår dotter för första - och sista - gången.  Jag hade väntat på förlossningnen sedan tidig graviditet. Förlossningen var något jag ville uppleva och barnets död ändrade inte på det. Jag fick en epiduralbedövning och smärtlindringen togs hand om precis enligt mina önskemål. Jag var stolt och lycklig över att få krysta ut vårt barn i världen och kände mig som en mamma för första gången. Jag födde mitt barn - jag är mamma. - Mamma, 21 år -

 

Förlossningen kom igång hemma söndag eftermiddag med en mens-liknande molande värk i nedre delen av magen. De egentliga sammandragningarn började vid halv sex och kom direkt med 2-3 minuters mellanrum. Det var inte så man hann stirra på klockan. Jag ringde mannen och bad honom komma hem. När mannen kom hade jag såpass ont att vi åkte in till sjukhuset. När vi skrivits in letade barnmorskan efter bebisens hjärtljud. En mätare visade frekvensen 120/minut och barnmorskan kände på min handled. Jag var så dum att jag i det skedet ännu inte förstod att hon kontrollerade att det bara fanns en hjärtfrekvens kvar - min egen. "Bra puls" sade barnmorskan och log lugnande. Hon gick iväg och hämtade läkaren som konstaterade att barnets hjärta hade stannat. Det gjorde en ultraljudsundersökning och det var tal om att sätta igång förlossningen först nästa morgon. När jag senare läst journalen står det att ultraljudsundersökningen avbrytits pga mammans chock. Själv minns jag inte annat än att jag inte ville se mitt döda barn på ultraljudsmonitorn. Sammandragningarna var så kraftiga att bebisen började födas redan under natten och vi flyttades till förlossningssalen.  Jag fick smärtlindring och de lättade. Förlossningen fortskred snabbt, men utdrvningsskedet kändes långdraget. När flickan föddes minns jag hur jag tänkte;  " Gråt älskling, gråt nu", men hon grät aldrig. Tystnaden gjorde ont i öronen. Barnmorskan frågade om jag ville hålla min dotter i famnen och det ville jag självklart. Först ville jag vila en stund  och samla krafter. En stund senare fick jag flickan i famnen och det var en underbar stund. Den underbaraste. Jag grät inte ens, utan var lycklig över oss. Där var vi, en familj.  Vi fick vara för oss själva ett tag, vi tre. Vi tof bilder och kramade om flickan. Min man fick sova över på avdelningen. Vi fick ett eget rum där vi sov bredvid varandra. Vi hörde bebisar gråta, men man vänjde sig. Jag ville åka hem redan nästa kväll, men fick inte det för läkaren. Vi blev utskrivna först tisdag-eftermiddag och då var jag alldeles klar att åka hem, så länge jag slapp se någon.  -Mamma, 26 år-