Minnen och rättigheter

Dagarna och veckorna efter döden är enastående tillfällen att samla minnen av barnet. Minnen som sedan kan värnas under år som kommer. Minnena kan visas åt nära och kära som aldrig fick träffa barnet. Tanken om att samla minnen kan kännas bitter då det är frågan om ett barn som man inte får behålla. En del föräldrar vill inte ha minnen och även det är normalt. De käraste minnena förvaras ju i vårt minne.   

Det kan kännas skrämmande att se den döda bebisen. Efter förlossningen  kan man gå till väga på samma sätt som med ett levande fött barn. Om föräldrarna vill se och uppleva detta är deras eget val.

Ifall föräldrarna vill tillbringa tid med barnet är det inte bråttom någonstans. Man får se och vara med barnet så länge man vill. Senare kan det kännas viktigt att man hålllit sitt barn i famnen och berättat hur mycket man älskarr barnet. Man kan ta avsked i lugn och ro.

Det är också normalt om föräldrarna inte vill hålla barnet i famnen. Det är deras eget val. Många har ändå senare ångrat det beslutet, så det är skäl att överväga utan brådska.  Om man senare under sjukhusvistelsen vill se bebisen kan man göra det. Likaså är det möjligt att komma och se barnet efter att man åkt hem. En del vill ta med barnet hem för att ta farväl och det har de rätt till. Om barnet har syskon och/eller mor- eller farföräldrar kan det vara viktigt också för dem att se det avlidna syskonet/barnbarnet. På det viset blir döden verklig för dem och de lär känna vem de ska sörja. 

Efter förlossningen vill de flesta ha hand- och fotavtryck av sin bebis och ibland är det även möjligt att få en hårtofs. Om man vill och om det så passar kan man ta avtrycken själv. På samma gång kan man ta flera avtryck att ge till syskon, mor- och farföräldrar och de planerade gudföräldrarna. Föräldrarna kan be att få vara med när barnet tvättas och lindas. Man kan även klä bebisen i egna kläder om föräldrarna så vill. 

Det lönar sig att ta så många bilder som möjligt av barnet, både svartvita och färgbilder. En vackert foto kan exempelvis avbilda bebisens hand i förälderns hand. Till en början kan det kännas som att man inte vill ta foton, men senare kan åsikten ändras och då är det viktigt att bilder togs då det var möjligt.  Om föräldrarna inte har en egen kamera med sig kan foton tas av barnmorskorna med sjukhusets kamera och sedan får man bilderna.

Barnet kan ha nöddöpts, men om så inte är fallet, har föräldrarna rätt att ge barnet ett namn om de så vill. Namngivningen behöver inte ske direkt, utan man kan fundera på saken i lugn o ro. Namnet kan vara det som tidigare planerats, ett smeknamn eller något alldeles nytt. Namngivningen har visat sig vara något som hjälper föräldrarna, då exemplevis gravstenen kan ingraveras med barnets namn.  

 

 

På sjukhuset togs hand- och fotavtryck, samt en hårtofs av vår bebis. Dessutom tog barnmorskan två bilder som är rätt misslyckade. Vi hade som tur vår egen kamera med oss och tog flera bilder. Jag är oerhört tacksam för minnena som sjukhuset samlade åt oss. Barnets fotavtryck blev ett dyrbart smycke, då jag lät göra ett halsband med avtrycket som mall. Allt som allt är avskedet efter förlossningen ett av mitt livs vackrasta stunder och jag är tacksam att jag fick hålla bebisen i famnen medan hon fortfarande var varm. Efteråt har det harmat mig att vi inte såg bebisen en gång tlll, men ingen berättade åt oss att det var möjligt att senare gå till sjukhuset och se barnet. Senare fick jag höra att våra föräldrar hade se vår bebis. Nu hoppas jag även att vår försfödde dotter hade fått se sin lillasyster. Jag hade gärna varit med och tagit hand- och fotavtryckena och tagit flera avtryck att ge till mor- och farföräldrarna och de planerade gudföräldrarna. Jag hade gärna tvättat mitt barn och jag önskar att någon hade uppmuntrat mig att klä på barnet innan hon lades i kistan. De hade ju varit de enda stunderna då jag fick sköta vårt barn. 
-Mamma, 29 år-

 

Barnmorskans ord under kejsarsnittet - det är ett vackert litet pojkbarn - är ett varmt minne och jag minns hur stolt jag avr att vår förtfödde dotter fått en lillebror till jag åter kom ihåg att bebisen var död. In i den sista stunden av förlossningen kändes som att bebisen snart skulle skrika och så skulle alla förundras över att han inte heller var död. Jag visste ju väl att hjärtat stannat för döden hade konstaterat dagen innan, men hoppet var så stort och allt kändes overkligt, som att det här inte kan hända oss. Fotona tagna med egen kamera har varit ett kärt minne av den bortgångna bebisen och vi har gjort en pärm om sjukhusvistelsen och begravningen. Alla som besöker oss får fritt titta på pärmen. Bebisens bild finns inramat i alla rum och är han är en del av vår familj. Bilderna är vackra, som om det var ett sovande barn. Vi fick bebisens fotavtryck i ett kort från sjukhuset och jag tog avtryck med fingerfärg även av vår förtfödda och ramade in bägge barns avtryck i samma vackra ram. Där är de tillsammans på väggen som en vacker tavla. 

- Mamma, 30 år -