Berättelsen om vår förstfödda dotter

Våren 2009 levde vi förändringarnas tider som ungt par. Graviditetstestet visade positivt efter ett halvt års väntande. Vi var lyckliga och samtidigt så förundrade. Situationen var ny och alldeles olik något vi tidigare upplevt. I november skulle vi få vår förstfödda, ett eget älskat barn, och vårt liv skulle förändras totalt. Glädjen var stor både hos oss och våra närmaste. Graviditeten gick fint, jag mådde bra som väntande mor och blomstrade. Alla värden och mått var normala genom hela graviditeten, det märktes inget alarmerande, varken med mig eller med babyn. Ingenting varnade för vad som skulle hända.

Allting gick alltså bra, alldeles som det skulle, tills jag en dag i september började oroa mig. Det var måndag, jag var i graviditetsvecka 29, och jag var inte säker på om barnet hade rört på sig den dagen. Jag var trött och nedstämd, men reagerade ändå inte på min oro. På tisdag gick jag som i en dimma, jag försökte få tiden att gå på jobbet för att få komma hem och ta hand om min bebis och tillbringa tid med den. Hemma låg jag under täcket hela kvällen, jag åt och drack sött, försökte väcka babyn. Jag sov, jag grät. Ibland vaknade jag av att min man bluffade till magen och kallade på vårt barn. Vakna nu, det är pappa här. Babyn vaknade inte. Jag visste inte vad jag skulle göra. Ingen hade någonsin berättat för mig vad man skulle göra eller vart man skulle ringa vid nödläge under graviditeten. Inte var vi ju inne på många graviditetsveckor heller. Den tisdagen sade jag på skämt åt min man, att "tänk om den lilla flyter omkring död där i fostervattnet", för så kändes det verkligen. Flöt och tryckte på mina bröstben, som den redan länge hade gjort, men nu utan att röra på sig. Jag kunde inte förstå att det var så det faktiskt var. Babyn flöt omkring död i fostervattnet.

På onsdag gick jag på jobb som normalt, efter en natt med väldigt lite sömn. Jag väntade lydigt på rådgivningens telefontid och ringde. Jag berättade att jag inte känt rörelser på ett par dagar. Hälsovårdaren bad mig komma in genast. På hälsovårdarens oro förstod jag för första gången att själv också bli orolig. Borde jag ha förstått? Vart skulle jag ha ringt? Har något hänt? Barnet skulle ju säkert redan överleva om det föddes nu, så varför vara orolig?  
Jag åkte till rådgivningen och inga hjärtljud hittades, fast barnrådgivningens läkare också sökte dem. Hälsovårdaren ringde till mödrapolikliniken och frågade om de skulle sätta mig i en taxi eller ambulans. Vad är det som händer, undrade jag. Varför är det så bråttom? Det beställdes en taxi åt mig och jag blev orolig för jag visste inte om jag hade råd att betala för en taxi just nu. Min babys hjärtljud hittades inte och jag var orolig för om jag skulle ha råd med taxi.

På mödrapolikliniken satt jag i väntrummet och väntade på att få gå på ultraljud. Jag skakade, mina ögon tårades. Jag var i panik. Genast när sköterskan satte igång ultra och lade den mot min mage, kom gråten. Hjärtat slog inte. På monitorn syntes hur vår lilla flöt, död, i fostervattnet och hjärtats plats var mörk. Vårt första barn hade dött, utan förvarning. En flicka, fick jag veta nu. Jag grät tyst, mitt hjärta gick i bitar.

Jag blev tvungen att ringa min man till jobbet och berätta de dåliga nyheterna. Jag ringde till mitt eget jobb och sade att jag inte kommer tillbaka. Jag lovade ringa i något skede. Min man kom till min sida till sjukhuset, och jag kommer aldrig att glömma hur han kom in i rummet jag hade placerats i. Jag satt på bänken med kläderna på och min väska i famnen, jag vet inte hur länge jag hade suttit och väntat. Min man kom emot mitt i smutsiga arbetskläder och föll ihop framför mig, gråtande. Vår värld förändrades i små stunder, lite åt gången, från lycka och väntan på november till en bottenlös sorg och förtvivlan som kramade bröstet och fick tårarna att rinna.

Redan i ultraljudsrummet fick jag veta att det skulle bli en vaginal förlossning. Jag var nöjd med det, jag hade ju hela graviditeten förberett mig på att föda vår förstfödda. Jag var glad att jag fick göra det även om vår dotter redan hade omkommit. Redan på onsdag försökte de sätta igång förlossningen, men när ingenting hände gick vi ut och gå.

Jag satt utanför sjukhuset på en stor sten och solen sken in mellan träden. Jag skulle behöva göra någonting som jag aldrig hade velat behöva. Jag måste ringa till vår lilla flickas mormor, min mamma, och ge henne sorgebudskapet. Mamma svarade glatt och jag lyssnade på hennes prat en stund. Jag ville höra det glada vardagspratet en stund före jag kom med nyheten som skulle ge så stor sorg. Efter en stund bad jag henne sätta sig ner för att jag hade dåliga nyheter. Mamma, vår baby har dött. Jag hörde hur den blivande mormodern föll ihop, grät och skrek att jag inte fick säga så. Den stunden var den värsta för mig. Värre än när jag såg hjärtat som inte slog på monitorn. Jag hade själv redan anat att den lilla hade dött, men jag ville inte bringa den stora sorgen åt mina närmaste. Jag bad mamma berätta åt de andra som var viktiga. Åt min syster, som väntade på vår baby så mycket, kanske mer än någon annan, och åt min pappa, som inte skulle få se sitt barnbarn levande. Jag bad mamma säga att jag inte orkar svara i telefon. Jag ringer när jag klarar av det. Min man ringde till sin mamma från sjukhuset och hade varit till sin pappa när han var hem och byta till rena kläder. Det värsta var över, de viktigaste i vårt liv delade vår sorg med oss och vi fick koncentrera oss på bara oss själva.

Vi fick åka hem samma kväll, det var meningen att igångsättningen skulle fortsätta nästa dag. På kvällen gick jag ännu ensam på en promenad, det var mörkt och kallt. Jag ringde min bästa vän som kom och träffade mig. Vi grät inte. Jag skrattade, jag berättade hur glad jag var för vår flicka och för att jag skulle få föda henne. Att jag skulle få mitt eget barn i famnen, helt på riktigt, mitt eget barn. Jag bad min vän känna på min mage för första och sista gången. Magen kändes redan mjuk och tom, alldeles annorlunda än tidigare. Min man kom och hämtade mig bara några kvarter hemifrån. Hemma släckte vi alla lampor och kröp ihop tillsammans, så smått vi kunde. Vi var där tillsammans, jag, han och babyn, kanske för sista gången.

De följande dagarna gick i en dimma, förlossningen kom inte igång helt lätt. Först på lördag morgon, 12.9, började värkarna ta fart och det verkade som om det gick framåt. Mitt på dagen var sammandragningarna regelbundna och på eftermiddagen, när hinnorna punkterats och jag fått epidural, gick allting fort. Ungefär en timme efter att fosterhinnorna spräckts föddes vår lilla flicka, klockan 17.35. Den lilla var 39 cm lång och vägde 1160 g, hon liknade sin far och var mörkhårig med en rosenmun.

Efter förlossningen bad vi barnmorskan linda in vårt barn innan vi tog henne i famnen. Två timmar hade vi henne hos oss och de timmarna skulle jag inte byta bort för något pris i världen. Jag minns ännu hur min flickas ansikte kändes mot mitt. Hur mitt lillfinger just och just rymdes in i hennes öppna mun och hur ömt vi höll om henne.

Under de två timmarna fick vi många fotografier som minne av vår dotter, och måtten och ett fotavtryck. De minnena är oss mera värda än guld. Ibland sörjer jag att vi inte förstod att be om också en hårlock, eller ett handavtryck. Att vi inte bad om att få se henne ännu nästa dag. Jag är ändå mer än tacksam för de minnen vi har. Dagen efter förlossningen fick vi åka hem. Vi var lättade över att en flera dagar lång väntan var över. Flickan hade äntligen fötts och vi hade haft ha henne i vår famn, och sagt farväl.  Vi var bortkomna, vi orkade inte gråta längre. Min man ringde till sin pappa och frågade om det är normalt att vi inte är nedbrutna av sorg, utan nästan lyckliga. Glada för vår dotter och den tid vi fick tillsammans med henne. Klart är det normalt, men känslan var konstig. Vårt barn hade precis dött och vi klarade av att vara glada för vad vi hade fått.

Jag blev mammaledig, min man fick en veckas sjukfrånvaro. Han skulle säkert ha fått mera, men han tyckte det var bra att gå på jobb och ha något att göra, annat att tänka på. Det var hans sätt att hantera sorgen. Jag försökte själv också gå tillbaka på jobb redan en månad efter att flickan föddes, men jag blev snart mammaledig igen. Efter moderskapsledigheten gick jag tillbaka på jobb, men sade snart upp mig. Jobbet i fråga skulle bara vara en tillfällig lösning tills vi fick hem vår lilla. Jag kunde inte fortsätta med samma jobb som påminde mig så mycket om den förlorade babyn. Flickans död ändrade också på min livsåskådning så mycket att jag inte ville slösa mitt liv på något som kändes illa, som det jobbet gjorde då.

När vi var på sjukhuset träffade vi en socialarbetare och fort efter att vi kommit hem också sjukhusprästen, som vi kom överens om jordfästning och begravning med. Ungefär två veckor efter att flickan föddes höll vi en kort jordfästning i sjukhusets kapell med mor- och farföräldrarna. Jag minns inte mycket av den. Vi hade själva byggt en kista åt vår dotter, av bitfaner som vi klädde med tyg. På jordfästningsdagen kom vi med kistan till kapellet och trodde att vi själva skulle få linda in vår lilla för kistan, och ta farväl en sista gång. Men obduktionsassistenten var av den åsikten att det inte lönar sig att ta barnet i famnet längre eller se babyn naken. Jag hade förberett mig på att linda in henne och ha henne i famnen ännu en gång och det kändes hemskt att den möjligheten togs ifrån mig. Till slut gick jag med på att patologen lindade in henne och lade henne i kistan och att vi fick ta farväl av henne i kistan. Också hennes mor- och farföräldrar såg henne, för första och sista gången.

Kistlocket stängdes och vi lade anspråkslösa blommor på den. Två rosor och två små blombuketter. Jordfästningen var kort och gick enligt modell, som vi hade kommit överens med prästen. Trots att jordfästningen inte var väldigt viktig för oss var det en oersättlig stund för mor- och farföräldrarna. När jordfästningen var över och prästen hade sagt sina sista ord körde vi själva kistan för att kremeras. Den lilla åkte på sin sista resa mellan sin pappa och sin mamma i baksätet.

Vi valde kremering automatiskt, vi ville sköta allting anspråkslöst och med en liten skara människor. På ett varuhus hittade vi en liten träask att ha som urna. Vi knöt ett silkesband omkring den för att stänga den och sänka ner den i graven. Några dagar efter jordfästningen hade vi urnenedläggning i urnelunden, bara min man och jag. Den stunden var tröstande, som ett slut på alla måsten. Snart hittade vi också en minnessten till gravplatsen, bland en stenbutiks billiga förrådsstenar. Stenen fick en platta med babyns information och en liten fågel som dekoration.

Vi kallade inte babyn för något under graviditeten och hade inte hunnit tänka ut ett namn under de där 30 veckorna. Därför kunde vi inte heller ge henne ett namn när hon dog. När vi pratar om henne är hon Flickan, Den lilla eller Babyn. På gravstenen står det Vår lilla änglaflicka och vid datumet k.s. för kuolleena syntynyt, född död.

I december fick vi kallelse till eftergranskning, där vi också gick igenom resultaten till många olika test. Det hade tagits prover på mig och babyn hade obducerats. Men på eftergranskningen visade det sig att ingen orsak hade hittats. Vår dotter var fullt frisk och någon förklaring till det som hänt gick inte att hitta. Jag vet inte om det hade varit lättare att få en orsak till allt det här. Det är svårt att förstå att ett friskt barn plötsligt kan dö i sin mammas mage. Men så var det, och vi kunde inte göra någonting åt saken. Man måste bara lära sig att leva med det här.

Nu har det gått åtta månader sedan vår dotters död och sorgen har gått mycket framåt, och ändrat form. De första månaderna gick känslorna i vågor, från bottenlös sorg och förtvivlan till oerhörd saknad. Så småningom blev känsloskalan jämnare, de svåra stunderna förkortades från veckor till dagar och från dagar till timmar. Sorgen blev en vemodig längtan, och att besöka graven och minnas henne gav inte längre smärta utan i stället glädje för de 29 veckorna vi fick tillsammans med henne.

Eftersom den lilla är vårt första barn är det ibland svårt att sörja henne. Det är svårt att sörja något så abstrakt. Vi vet inte hur det känns att få ett levande barn. Vi har svårt att förstå vad vi förlorat. De första leendena, stegen, orden… vi förlorade en hel människa ur vårt liv, och vi får aldrig lära känna henne.

Efteråt har vi kommit att tänka på saker vi kunde ha gjort annorlunda. Vi borde ha tagit en hårlock, hållit henne i famnen mera, sett henne mera. Jag kunde ha krävt av patologen att jag skulle få klä henne själv – hon var ju ändå vårt barn, ingen annans! Vi hade kunnat be våra närmaste komma till sjukhuset för att se henne så hon hade blivit mera verklig också för dem. Vi borde inte ha haft bråttom med att välja begravningssätt och -plats och minnesmärke, utan gett oss tid att hitta den perfekta lösningen. När ett barn dör redan i magen har man så lite tid att samla minnen om det. Man har så få dagar med barnet. Och situationen är så svår att krafterna inte räcker till mer. Därför försöker jag att inte sörja ogjorda saker utan i stöket vara nöjd med de minnen vi har och de beslut som vi fattade. Men om jag hade känt till fler möjligheter, hade jag kunnat välja på annat sätt.

Vi blev erbjudna samtalshjälp många gånger på sjukhuset och också efteråt, men vi kunde inte ta emot den då. Vi har inte behövt det ännu heller, men om vi hade betett oss "förnuftigt" hade vi tagit emot all hjälp för säkerhets skull. Själv har jag gått med i en samtalsgrupp på internet, Yahoos Tuntematon enkeli (Okänd ängel) där jag får stort stöd av andra som gått igenom samma sak. Spalten är till för oss som förlorat ett barn under graviditeten, efter vecka 22 eller under förlossningen. När det känns som om ingen annan förstår, förstår medlemmarna i den gruppen.

Att vara mamma eller pappa till en ängel är tungt och fortsätter livet ut. I början gör sorgen så ont att man inte vet hur man ska vara, men så småningom lättar den. Vi glömmer aldrig vår lilla flicka, fastän livet går vidare. Man behöver aldrig komma över en babys död, men man kan lära sig att leva med det. Ge dig själv tid att sörja och vara, du har inte bråttom någonstans – det är det bästa rådet jag fått under de här åtta månaderna. Ge dig själv tid.