Historien om lillebror, Pikkuveikka

Farsdags morgon 2006… varför är det så tyst i magen. Jag försökte med att vända på mig i sängen, jag smekte magen… ingenting. Kanske han bara sover ännu, tänkte jag. Vi åt morgonmål, jag tänkte att det om någonting väcker honom, skrämmande tankar sköljde över mig men jag sjasade bort dem. Nej. Jag var rastlös. Jag kunde inte börja med någonting, jag hörde egentligen ingen av tankarna som malde i kapp i mitt huvud.

Min man sade att vi går ut, att kanske frisk luft piggar upp. Då vågade jag säga det högt: hördu jag tror inte att någonting hjälper nu längre. Jag ringde till sjukhuset och de bad oss komma in genast. Vi förde vår dotter och son till våra vänner. Resan till sjukhuset kändes lång, vi hade bråttom, fast jag visste att vi inte längre hade skyndsamt någonstans. Vi körde igenom snöslasket och ingendera sade någonting. Vi visste inte vad vi skulle kunna säga, trots att våra tankar sköt av och an och rädslan var oerhörd.

På sjukhuset tog en vänlig barnmorska emot oss och lyssnade med dopplern. Ingenting. Hon uppmanade oss att flytta till ultraljudsrummet… om kanske babyn bara var i dålig ställning. Lögn. Hon visste lika bra som vi hur det låg till. På ultrat såg jag min lilla älskade sitta med huvudet hängande bredvid mitt hjärta. Tiden stannade. Det kändes som om taket och allting föll ner över oss. En ny väntan inleddes. Väntan på att han skulle födas. Vår lilla vackra son, vårt efterlängtade tredje barn, föddes nästa kväll, tre veckor före den beräknade nedkomsten. Så perfekt. Det var tyst i salen. Jag skrek "varför kan du inte leva", jag önskade att någon skulle komma och blåsa liv i min son och allt skulle vara bra igen. Vårt nya liv hade börjat. Det finns tiden före Pikkuveikka och tiden efter.

Din födsel var vacker. Det var som om storken släppte ner dig i ett knyte mellan mina ben och flög iväg. Du föddes i fosterhinnorna med vattnet, så när barnmorskan punkterade hinnan var du som nybadad. Ren och vacker. Du lyftes på mitt bröst, jag lade dig under min blus så du inte skulle frysa. Jag smekte dig och pussade dig. Min perfekta pojke, 2680g och 48,5cm, med mörkt långt hår och en ålder på 36 graviditetsveckor. Jag sjöng en vaggvisa åt dig. Det var bara du, jag och pappa i världen just då. Vi hade inte bråttom någonstans. – Mamma, 36 år