Våren 2009 kom posten med ett viktigt meddelande. Min kära vän bad mig bli gudmor åt barnet hon skulle få på sommaren. Jag log, jag var glad och lycklig för att de skulle ge den nya lilla människa, mitt gudbarn, en så speciell plats i mitt liv. När barnet växte skulle vi kunna förundras över myror på skogsutflykter, köpa sockervadd i nöjesparken och berätta hemligheter åt varandra. Jag planerade en dopgåva för mitt gudbarn när den beräknade födseln närmade sig. Jag tänkte måla en tavla för barnet, och i ramen skulle jag gömma ett brev som skulle berätta för mitt gudbarn hur världen och livet såg ut före barnets födelse och hurdant liv jag önskade för honom eller henne. Barnet skulle få öppna brevet när det fyllde 18.
Någon vecka före den beräknade nedkomsten för mitt gudbarn ringde min vän mig på skype. Hon frågade först hur jag hade det, och jag började vitt och brett berätta, tills jag i något skede förstod att fråga hur hon hade det. Var hon nervös inför förlossningen, den väntade ju inom bara någon vecka. Min vän började gråta och fick mellan tårarna fram att jag inte skulle bli barnets fadder. Först tänkte jag att min vän och hennes man ångrat sig och inte ville ha mig till fadder för att jag bodde på andra sidan jordklotet. Jag försökte i min dumhet trösta min vän och sade att det inte gjorde något, att det viktigaste var att allt var väl med babyn. Gråten tilltog i andra ändan av samtalet. Till slut förstod jag och började gråta ohejdat. Mitt fadderbarn hade dött. Jag fick fram en fråga, "Har Pomppu dött?""Ja."De följande dagarna och veckorna gick i en dimma och känsla av overklighet. Jag tittade bara på bilderna av min lilla änglaguddotter och grät. Inte ska små prinsessor dö.Jag var väldigt orolig för min vän. Jag tänkte genast att jag vill stöda henne så mycket jag bara kan. Under de första veckorna efter det som hände verkade hon på något vis underligt pigg och rask, hon skötte praktiska ärenden väldigt organiserat och rationellt. Det kändes som om min hjälp och mitt stöd inte behövdes särskilt mycket. Ibland kändes det som om hon bar på också andra människors sorg. Till mig sade hon att jag inte fick bekymra mig för mycket över min guddotters död eftersom jag själv också var gravid och borde ta hand om mig själv. När min vän var så pigg kände jag mig som om jag själv också behövde ta mig samman och tänka på det skeda mera rationellt. Efteråt har jag förstått att hon bara var i chock och därför fungerade som en robot.Efter begravningen blev min väns meddelanden och telefonsamtal svartare. Jag visste att hon skulle behöva mig hos henne. Det kändes tungt att bo på andra sidan jorden och inte kunna krama om henne. Jag visste att det inte fanns några ord i världen som skulle ta bort hennes smärta. Hennes värld var full av sorg, hat och ursinne. Det enda jag kunde göra som vän var att stiga in i hennes värld, i mörkret, finnas där och lyssna. Ibland kändes det ändå som om jag inte lyckades särskilt bra. Jag mötte inte bara sorg utan också mycket hat och bitterhet. Man tar intuitivt ett par steg bakåt när någon är arg. När svordomarna flyger får man lätt en känsla av att ens närvaro inte önskas. I de här stunderna hjälpte det att komma ihåg att min väns hat inte berodde på mig eller på mitt sätt att hjälpa eller stöda, utan att det kom från ett annat djup, hennes upprivna hjärta. Det kändes väldigt ledsamt att se sin kära vän så arg, men samtidigt var jag förstås väldigt glad att hon vågade visa mig också de negativa känslorna. Jag visste att hon framför de flesta byggde upp skyddsmurar runt sina riktiga känslor. Det att hon kunde visa ens en del av sina mörkaste stunder och känslor för mig har varit viktigt för vår vänskap. Utan de gemensamma stunderna av gråt skulle jag knappt känna henne längre.
Min guddotter lever i mitt hjärta. Och jag vet och känner att hon leker och tar små barnsteg på molnfältens grönska. När det är din 18-årsdag skickar jag dig mitt hemliga brev med en ballong upp till himlen.