Vår lilla skatt, vår andra dotter Pomppu, förklarades död sommaren 2009 i graviditetsvecka 37+5. Pomppu föddes följande natt. Vår dotter fick sitt namn när hon hoppade så lustigt första gången vi såg henne på ultraljudsbilden (Pomppu betyder skutt på finska). Namnet vi gav henne med kärlek står nu på hennes gravsten. När jag skriver det här har det gått över ett år sedan Pomppu dog, men jag minns så bra hennes sista stunder inuti mig och på denna jord. Min graviditet gick bra, helt utan problem, precis som med vår förstfödda. Jag hade blivit mammaledig, jag hade inga bekymmer alls och förberedde med vår förstfödda vårt hem för babyn. Vi hade pratat mycket om storasysterns roll och vad vi allt skulle göra tillsammans. Vi bara väntade på dagen då vår familj skulle ha fyra medlemmar. En sommarmorgon kände jag mig underligt trött och frusen. Jag tyckte det var konstigt, men dagssysslorna höll mig upptagen. Jag kom inte mig för att känna efter hur jag eller min lilla mådde förrän på kvällen. Först då funderade jag när jag senast hade känt rörelser. Försiktigt puffade jag på min vän, utan att få ett svar. Jag är inte den som låter rädslan ta över, så jag lugnade mig själv och intalade mig att babyn sover och att jag själv också kan sova. Jag hade inte hört om fosterdöd eller om rörelseräkning eller om att jag kunde åka in till sjukhuset för att undersöka situationen. Jag litade på graviditeten och på mitt liv. På natten vaknade jag och försökte känna efter rörelser igen. Först då började tystnaden oroa mig. När jag kände efter noggrannare kände jag hur babyn låg hopsjunken på bottnen av min tomma mage. Någonting i mig sade att vår skatt är slutgiltigt, oåterkalleligt död.
I min chock avfärdade jag det jag visste och betedde mig rationellt. Jag tog inte kontakt med någon, inte ens med min man som var på jobb. Jag bestämde att vänta på morgonens rådgivningstid, och före den förde jag min förstfödda till barnvakten som vi kommit överens. Jag funderade om jag skulle ta med mig BB-väskan, men jag tog ändå bara kameran. Någonting i mig höll fast vid hoppet. På rådgivningen hittades inga hjärtljud, men apparaten mätte en puls på 150. Det var mitt hjärtas störtlopp. "För säkerhets skull" skickades vi till sjukhuset. Hela tiden visste jag sanningen, men förnekade den. På sjukhuset sade läkaren orden: "Tyvärr är fostrets puls negativ."Jag började genast skylla mig själv och bad om förlåtelse av min man. Jag gick igenom gårdagen och funderade hur jag hade orsakat mitt barns död. Förlossningen sattes igång genast och sammandragningarna började så småningom. Jag förstod inte alls vad som hände oss. Jag kände inte till någon term för vad som hade hänt, jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till mitt barn eller om jag ens skulle få se henne. Jag kunde inte ställa en enda fråga till sköterskorna. Efter den andra tabletten kom förlossningen igång ordentligt. Slutet gick så fort att jag inte hann få någon smärtlindring. Förlossningen var så upprörande för både själ och kropp att jag gick igenom den i terapi först ett halvt år efteråt. Efter den sista krystningen öppnade jag ögonen och såg ett blekt barn hänga på barnmorskans arm. Rummet fylldes efter mina skrik av en talande tystnad. Jag frågade först vilket kön barnet hade. Vår lilla flicka hade fötts. Hon lades på mitt bröst. Hon såg precis ut som sin storasyster; en lång, smal och vacker flicka.
Jag grät inte, bara förundrades. Jag undrade högt, "Varför gick du?". På den frågan har jag aldrig fått något svar. Vi sjöng för och pratade med Pomppu. Min man tog bilder och tog senare Pomppu i sin famn. Vi sade farväl i lugn och ro, vi hade inte skyndsamt någonstans längre. När vi var klara hämtade barnmorskan vår baby för att linda in henne och lägga henne i sjukhusets kista av papp. Vi fick säga farväl åt Pomppu i kistan, men hon hade förändrats. Hon var inte längre där. Jag såg på när barnmorskan förde bort mitt barn i kistan, jag visste inte vart. Jag visste bara att i den stunden revs en bit av mitt hjärta bort. Det hålet rymmer en liten flicka och finns fortfarande i mitt hjärta. Jag var i chock i flera dagar och förklarade bara rationellt åt alla vad som hade hänt. Det tog nästan en vecka innan jag grät ordentligt för första gången. Vi beställde en kista via en begravningsbyrå och i den hämtade vi vårt barn till vår hemkommun i vår egen bil, en vecka efter förlossningen. Den bilresan, med min dotters kista i min famn, var den tyngsta i mitt liv. Jag sjöng och grät hela vägen, jag lämnade mitt sista farväl. Min famn var så tom och jag kände mig så avdomnad. På begravningen var jag också avdomnad, jag grät inte. Jag var egentligen inte närvarande under begravningen alls, jag fokuserade på att ta bilder. Situationen var väl för tung för att stå ut med.Pomppus dödsorsaksundersökningar blev klara långt senare, men någon orsak som förklarade dödsfallet gav de inte. En del talar om plötslig spädbarnsdöd i magen. En läkare jämförde Pomppus död med en bilolycka och sade att någon oförklarlig olycka bara hade hänt, redan i livmodern.Min sorg kom igång sakta, när murarna föll. Jag grät när jag var ensam, för jag kunde inte prata med andra. De starkaste känslorna kom stundvis, månader efter dödsfallet. Efter ett halvt år bröt jag ihop och sökte mig till terapi. Det hjälpte fort. Stödet över internet från sådana som upplevt samma sak har ändå varit den största trösten. Där märker jag att jag inte är konstig med alla mina tankar. Den här sorgen har varit väldigt svår att dela med andra och när den har varit som starkast har jag isolerat mig. Jag är ledsen att andra inte fick träffa vår dotter. Jag hade så gärna velat se hennes små ögon öppna, ens en stund.Nu kan jag ärligt säga att Pomppu är mitt hjärtas skatt. Jag vill aldrig ge upp hennes lilla hål i mitt hjärta. Hon kommer alltid att vara det andra barnet i vår familj och ingen kan ta hennes plats. Jag är fortfarande arg och bitter på vårt öde ibland och kan inte alltid förstå varför livet gav mig det här. Men jag älskar och saknar min dotter som leker på himlens lekplats, och jag kommer att se till att hon aldrig glöms bort. Nu växer vår familjs tredje barn i min mage. Trots mina fortsatta rädslor hoppas jag vi får detta barn till oss. Då kan vi berätta också för det barnet om hans eller hennes änglasyster. Sorgens väg är lång och tung och jag vet inte vad den ännu bär med sig för mig. Men jag tänker lära mig att bära allt som en stolt himlaflickas mor.