Vår sons historia

"En liten ängel kom till oss, log, och vände om."

och jag är så hemskt ledsen att jag har en sådan här historia att skriva. Vår lilla pojke föddes i november 2009 som en änglason. Jag var redan i vecka 41+3. Babyn dog i magen en dag före födseln, eller natten före. Före det var allting ännu bra, hjärtljuden hördes på rådgivningen, jag kände rörelserna, men på måndag morgon kändes inga rörelser längre och på sjukhuset hördes inga hjärtljud.

Vi hade firat fars dag på söndag och jag kände sammandragningar hela dagen. På kvällen ringde jag till förlossningsavdelningen och frågade om jag inte borde komma in, när sammandragningarna nu kom med fem minuters mellanrum. De gav mig rådet att stanna hemma så länge jag klarade smärtan. Nå, jag stod ut och gick sedan och lade mig. Vi lämnade vår förstfödda hos sin mormor eftersom vi tänkte att det säkert blir dags att åka under natten. Jag sov alldeles lugnt under natten, kände rörelser också, och det var först på måndag morgon jag inte kände dem längre. Jag åt morgonmål och gick i duschen, och efter det sade jag till min man att det knappast är någon fara men att vi nog för säkerhets skull borde åka till sjukhuset. Jag stod fortfarande ut med sammandragningarna men oroade mig för att rörelserna inte kändes. Eller egentligen för att rörelserna hade förändrats så, jag kände ett slags "drivande" men inte sparkar.

På sjukhuset lades jag snabbt på ctg-kurva och barnmorskan hittade tillfälligt hjärtljuden. Men de hördes på ett helt annat ställe än de alltid gjort på rådgivningen och jag började misstänka att de var mina egna hjärtljud. Sedan fördes jag fort till ultraljudsrummet där läkaren ganska snabbt konstaterade, att hon är väldigt ledsen men inte hör några hjärtljud och att hjärtat inte slår längre. I den stunden hoppade mitt eget hjärta över några slag och vi började båda gråta, min man och jag. Hur kunde en lycklig graviditet på en kort stund förändras till livets värsta mardröm.

Jag är till min natur kunskapstörstig och ville genast fråga och försöka förstå vad det var som hade hänt oss. Jag frågade allt jag kunde om saken eftersom jag hade svårt att tro att det verkligen hade hänt. Hur ofta händer det här, hur föder man, vad kan det här bero på? Mina frågor fick goda svar och de tog väl hand om oss på sjukhuset. Det första ingreppet efter ultraljudet var ett fostervattenprov. Med hjälp av det kunde man få mera information om barnets tillstånd före döden och provet måste tas före förlossningen. Jag gick med på allting och ville ha all hjälp som var möjlig. Jag tänkte att det var en stund jag inte skulle klara med egna krafter utan att jag skulle ta emot all hjälp jag kunde. Jag försökte inte ens något annat. Jag var trettio år gammal och hade levt hela livet i en lyckobubbla. På en kort stund tvingade livet mig ner på knä.

Förlossningen var lång och våldsam, men fysiskt klarade jag mig ur den i bra skick, åtminstone när jag tänker på det så här i efterhand. Jag fick inga sår eller stygn, så jag återhämtade mig med normal värkmedicin. Sjukhusets barnmorskar gjorde ett fint jobb och tog väl hand om oss. De peppade oss (nå, nästan tvingade oss) till en vanlig förlossning, eftersom man inte lätt väljer kejsarsnitt i den situationen. Orsaken till det är större infektionsrisk, lång återhämtningstid och möjliga kommande graviditeter. Förlossningen sattes igång men den ville inte alls börja. Den första igångsättningsdosen (cytotec) gavs på måndag morgon och vår son föddes först på tisdag eftermiddag. Det blev många smärtfyllda timmar, för sammandragningarna fortsatte under hela den tiden och fick mig att frysa, må illa och skaka av frossa. När krystningsskedet började kändes allting lättare. Förlossningen som helhet kändes inte alls längre så hemsk som det att vi visste att barnet inte längre lever.

Efter förlossningen fick jag babyn i min famn, och det fick pappan också. Sedan hade vi inte bråttom längre. Vår son såg lugn ut, och inte alls skrämmande eller som om han hade haft ont. I det skedet grät jag inte alls, utan undersökte de små fingrarna och tårna, de var likadana som hans systers. Också hans mun påminde väldigt mycket om hans systers mun. Han hade en liten trubbnäsa och ljust, kort, uppstående hår. En vacker baby, och det var så hemskt ledsamt att vi inte fick honom med oss hem eller fick lära känna honom. Det känns ännu väldigt hårt. Vi tog också bilder på honom, så minnena skulle bli mer konkreta. Han vägdes och mättes, 3,6 kg och 54 cm. Vi fick också ta farväl efter att han hade lindats i en filt och lagts i en pappkista. Det var den sorgligaste synen i världen. Sedan fördes han till obduktionsavdelningen för att undersökas. 

Efter förlossningen hittades en knut på navelsträngen. Den misstänktes vara dödsorsaken, och senare i obduktionsrapporten blev det klart att vår son varit alldeles frisk, men att han dött när knuten spändes och orsakade syrebrist för honom. Vi fick höra att navelsträngsknuten tillfälligt kan spännas så att barnet dör i antingen syrebrist eller hjärtattack. Döden kommer så fort att man inte kan förhindra det eller veta om det på förhand. Inte fast jag hade varit på sjukhus under övervakning. Varken vi eller sjukhuset hade kunnat göra något. Det kändes otroligt, men inte ens den moderna 4D-tekniken kan urskilja navelsträngsknutar och de kan inte förhindras. Och hela tiden föds det levande barn som har knut på navelsträngen. En del saker är bara inte tänkta att vi ska ha kontroll över. På sjukhuset föds enligt läkaren ungefär 13 döda barn per år, av totalt 4000 förlossningar. I procent är talet inte högt, men i praktiken ändå inte så sällsynt, fosterdöd händer alltså ett av 300 barn och det händer ungefär en gång i månaden. Enligt vad vi hörde kommer fosterdödsfallen ofta i klungor, och en vecka före oss hade de haft ett liknande fall. Antalet känns förvånansvärt stort, alldeles för stort. Ingen borde behöva föda ett dött barn eller begrava sitt barn. Det känns så orättvist.

Efteråt skrev vi ett e-postmeddelande åt våra kolleger och vänner för att berätta vad som hänt och hur vi skulle gå vidare. Vi kände att det var bra att göra och att det hjälpte dem att möta oss. Vi höll också våra dörrar öppna och det var många vänner som hälsade på och deltog i vår sorg. Det var tungt, men värmde oss också. De brydde sig om oss och de var alla ledsna för oss.
Mitt psykiska mående varierade efter förlossningen från timme till timme, emellanåt såg jag redan en ljusare framtid och emellanåt var jag nedslagen av hemsk saknad och sorg. Mängden frågor var osinnlig, och det fanns inga bra svar. Vi fick krafter från våra närmaste och från vänner, och glädje av att vi hade vår förstfödda hemma som skrattade och höll oss fast i vardagen. Vi har märkt på våra närmaste att det här har varit förskräckligt för alla och att många behöver tröst. På nätet finns det mycket bra information och material på Käpy-föreningens sidor. Att läsa dem hjälpte våra närmaste att förstå vad som hade hänt.

Det fanns många praktiska saker att ordna. Det var en tung dag att jordfästa vår son i sjukhusets kapell. Efter jordfästningen förde vi kistan till kapellets krematorium för att kremeras och efter ett par veckor var det urnenedläggning på gravgården. Begravningen ordnade vi enligt vårt eget tycke och ganska fort. Vi ville få allt i ordning före vintern kom, och vi fick också gravstenen på plats rätt fort. Det var vårt sätt att sköta det hela och det kändes bra.

När jag skriver det här är jag sista veckan på moderskapsledighet innan jag går tillbaka på jobb. Jag har bestämt mig för att försöka återgå till vardagen, och om det inte fungerar söker jag hjälp och sjukligt. Vi har via sjukhuset gått hos en krispsykolog och det har varit bra. Den fysiska delen sköttes också på sjukhuset, i december var det eftergranskning på mödrapoli och vi gick igenom alla undersökningsresultat med läkaren. Då blev det klarare för oss vad som hänt, och att knuten verkligen var orsaken. Vi hade haft alldeles otroligt dålig tur. Jag hade förberett mig för eftergranskningen med en lista med frågor, så att jag skulle få svar på allt jag undrade över. Dessutom diskuterade vi framtiden. Och en möjlig ny graviditet. Egentligen började vi redan önska en sådan när vi var på sjukhuset efter att vår son dött. För det är en av de möjliga goda saker som framtiden kan bära med sig. Man måste hålla fast vid dem.

Det här är min historia i det här skedet. Saknaden är fortfarande stor och vi har funderat mycket på vad i all världen det kan finnas för mening i att det här hände. Kanske det blir klart någon gång senare, vår lilla ängels besök var inte förgäves eller utan mening, för det vi åtminstone har märkt är att när det gäller den egna familjen och våra närmaste och barn kan ingenting tas för givet, utan allt är oerhört värdefullt och många tidigare bekymmer känns nu ganska små. Vi tar hand om varandra, låter tiden läka och förundras över hur hemska saker man trots allt kan överleva. Krafter!


Två år senare:
Det har nu gått två år sedan vår son dog. De två åren har varit sorgliga, tunga och ibland ganska hopplösa. Vi började snart hoppas på en ny graviditet, och när den inte kom var sorgen och bitterheten en överväldigande kombination. Men vi orkade trots allt hoppas, och försökte också hitta på annat innehåll i vårt liv, hobbyer och resor.

Missfallet var psykiskt väldigt tungt. Det här också! Vi orkar inte med det här!
När en ny graviditet sedan kom efter ett år, och fortsatte, tändes hoppet igen. Tänk om vi ändå skulle lyckas… Graviditeten var ett nio månader långt nervspel. Allt var nervöst, spännande, fick mig att gråta. Vi gick på extra kontroller, ultraljud, 4D och fick olika utlåtanden som alla sade att det är "väldigt sällsynt att det händer igen".

I vecka 39 fick vi ett planerat kejsarsnitt på grund av rädsla för förlossning/att barnet dör. Det lyckades bra och nu är vi föräldrar till en underbar, snäll pojkbaby och en stolt storasyster. Vi har hopp i vårt liv igen och ganska mycket mera glädje. Rädslan för förluster kan slå till om natten ibland, men vi försöker att inte ge rädslan övermakt. Vi är fortfarande sköra, men nu börjar vi så småningom ha känslan att livet bär och att tiden hjälper, trots allt.