Begravning

Det dödfödda barnet kan begravas på två olika sätt: genom kremering eller genom kistbegravning. Det är frivilligt att ordna en begravning för ett dödfött barn. Om man vill ordna begravningen ordnas den enligt föräldrarnas önskemål efter samtal med präst eller samfundets ledare. Om föräldrarna inte tillhör ett kyrkligt samfund kan de gå till väga på annat sätt (borgerlig begravning).

Begravningen äger rum före kremeringen. Kistbegravning är också möjligt. Pappan/ Mamman eller syskonen kan bära kistan till graven. Där sänks den sedan ner på samma sätt som vid begravning av en vuxen.  

Föräldrarna kan komma överens om begravningen med sjukhusprästen, den egna församlingens präst, eller familjeprästen. De kan bestämma vem som ska delta, vilka psalmer som ska sjungas och vilken musik som ska spelas. För bearbetningen av sorgen kan det vara viktigt att ordna en välsignelse och minnesstund, men alla gånger orkar inte föräldrarna göra det. Då kan sjukhuset, nära och kära eller begravningsbyrån hjälpa föräldrarna.  Minnesstunden i kapellet kan ordnas så att den närmaste familjen ställer i ordning kapellet på det sätt som känns rätt för dem. 

Då man talar med prästen eller samfundets ledare kan det vara bra att diskutera om mor- eller farföräldrar och syskon ska delta i begravningen. Utgångspunkten är att också nära och kära kan delta. Äldre barn kan ha ett behov att bearbeta frågor kring döden i en trygg miljö. Barns närvaro kan vara en tröstande sak åt sörjande vuxna. En del upplever att exempelvis begravningen som äger rum på sjukhuset är en så tung tillställning att det tror att det är lättare för dem om bara de själva deltar. Ibland händer det att föräldrarna är så sorgsna, sjuka eller trötta att de själva inte orkar närvara. Då kan de eller andra familjemedlemmar senare delta i gravsättningen vid kremering.

Begravningen av ett barn kan ordnas på många sätt. Barnet kan välsignas i sjukhusets kapell, den egna kyrkan, på begravningsplatsen, ett kapell eller där askan ska spridas i naturen. Det finns tre formulär när det gäller begravning: jordfästning, begravningsmässa och gravsättning. Begravningen baserar sig på gudstjänstformuläret. Detta formulär används även då ett dödfött barn välsignas. Psalm 139 läses användas på begravningen av ett barn som dött i magen.  Om föräldrarna önskar kan de dessutom ordna en minnesstund efter begravningen.

Barnet kan även välsignas vid en kollektiv begravning på sjukhuset som äger rum i sjukhusets kapell. Föräldrar, barn, mor- och farföräldrar, samt vänner kan delta. Även foster yngre än 22-graviditetsveckor kan välsignas eftersom  större sjukhus sköter om kremeringen och transporten av askan till minneslunden när det gäller foster äldre än 12 veckor. 

Begravningen är en viktig del i bearbetandet av sorgen, eftersom den hjälper föräldrarna, syskonen och mor- och farföräldrarna att konkretisera förlusten. Begravningen kan ha en stor betydelse när familjen ska fortsätta sitt liv. Kostnaden för begravningen varierar. Hör med din begravninsbyrå. 

Dödsannonsen och sorgflaggning

Man kan meddela om dödsfallet på många olika sätt. Idag har Facebook blivit ett allt vanligare sätt att berätta om dödsfallet. Även bloggar används och vissa väljer att publicera en video på Youtube. Det vanligaste är tillkännagivandet av dödsfallet på tidningarnas familjesidor. Annonsen kan utformas själv. Man kan ta hjälp av tidningen eller begravningsbyrån. Priset varier beroende på storlek. I annonsen kan man tillkännage datumet, klockslaget och platsen för begravningen eller gravsättningen. Man kan också meddela om begravningen skett i stillhet, dvs endast för inbjudna. Oftast har man en dikt i samband annonsen. Av tradition flaggar man på halvstång då dödsfallet inträffat. Det är ett sätt att visa att någon i huset har avlidigt. Det är välidgt synligt sätt att bekräfta dödsfallet och visa att man har sorg. Flaggan hissas i topp o sänks sedan till en tredje del av flaggstångens höjd den dag då dödsfallet inträffat och på begravningsdagen. Efter begravningen hissas flaggan i topp igen.   

 

Att fundera över: 

Kistbegravning eller kremering?

Sprida askan eller gravsätta den?

På vilket sätt tar man avsked?

Var sker begravningen - på sjukhusets kapell eller kistan?

Kista eller urna?

Dekorationer? Musik?

Gravsten och i så fall var på begravningsplatsen?

 

 

 

 

Vi ville klä barnet innan nedläggningen i kistan. När vi gick till enheten för patologi kom vi överens med personalen att han först klär på body och byxor och sedan hämtar bebisen till kapellets dörr och stannar upp, så vi första på långt håll kan se hur bebisen ser ut och kan ta en paus om det blir för ångestfullt. Innan hade jag frågat hur bebisen skulle se ut, var obduktionssåren var lokaliserade.  Såren var belägna i magen och skallen, så dem ville vi inte se utan bad personalen att klä på underkläder innan han hämtade bebisen till oss. Så kom han till dörren med bebisen i famnen. Vi kände oss alldeles lugna. Vi hade gjort i ordning kistan och min man tog bebisen i famnen och lade ner i kistan. Personalen hade föreslagit det innan och det kändes bra. Sedan klädde vi på mössa, handskar, varma sockor och mannens dopklänning som jag hade sytt fast mitt konfirmationskors i. Vi lade ett täcke på för värme. Bebisens ansiktsdrag var med uttalade, ögonlocken ihopsjunkna och huden blek. Mitt älskade barn låg där och kändes bekant trots att utseendet ändrats en aning. Själv upplevde jag att det var viktigt att få hålla bebisen i handen och prata ännu en stund. Jag villle inte ta i famnen, men satt där bredvid kistan. Vi tog många fotografier som är kära personliga minnen av den stunden. De hade reserverat en timme för oss att klä bebisen och ta farväl. Vi fick vara där i lugn och ro men min man. Då halva tiden gått kom personalen in och frågade om vi behövde hjälp med något eller annat.  

Vi lade fotografier av vår familj i kistan. Begravningen blev precis som vi önskat. Vi satt på stolar i en halvcirkel formad båge runt kistan framme i kyrkan runt bebisens kista. Vi var nära vårt barn under hela ceremonin. På bergravningen hade vi bett våra föräldrar och syskon närvara. Att ta med vår egen 3-åriga förstfödde kändes för tungt. Jag vissteju inte hur bergravningen skulle vara för min del eller för andras, eller hur stressande ett litet barn skulle uppleva tillställningen. Jag önskade inte orgelspel, trots att jag förövrigt tycker om orgelmusik. Det kändes bara inte rätt. Kantorn spelade all musik på piano. Kistläggningen i graven fick vi sköta som vi önskar - min man klättrade ner i graven och jag räckte kistan åt honom som lade ner den.

- Mamma 30 år -  

 Referenser:

Kirkollisten toimitusten opas

Psaltaren 139

Pohjolan-Pirhonen, Carita: Elämänkaaren alku sairaalateologin työssä, Sielunhoidon aikakauskirja nro 6, 1993.