Intrauterin fosterdöd berör årligen cirka 200 familjer i Finland. Familjerna och deras livssituationer varierar. Släkt och vänner känner till familjens bakgrund och möter dem utifrån tidigare erfarenheter. Här har familjer som själv varit med om en intrauterin fosterdöd delat med sig sina tankar om vad som är svårt i mötet med släkt och vänner och hur man kan gå till väga.
Första mötet och deltagandet i sorgen
Sjukhusvistelsen är tung för familjen. Där omhändertas de av kunnig personal och efter hemgången är de bara de. Familjer har berättat att del av dem önskar träffa släktingar direkt, medan andra vill pusta ut och vila en stund. Fråga familjen vad de önskar. Om ni inte får något svar, fråga igen om ett tag. Alla möten är bättre än inga alls. Överge dem inte, lämna dem inte ensam. Att artigt ge dem utrymme kan upplevas som att de blir övergivna eller att sorgen ogiltigförklaras.
Deltagandet i sorgen i en form eller en annan är viktigt, som alltid när en människa dött. Skicka en adress, blommor, kort, ett sms, en bok med vackra tankar, en teckning, ett minnesföremål eller en - tavla, en korg med delikatesser eller vad som helst som visar att bryr dig och tänker på dem. Att ta emot föremål kan till en början vara svårt åt familjen, men du kan ge ett senare på barnets födelsedag eller vid ett annat tillfälle. I början kan släkt och vänner hjälpa till att informera om sorgen som inträffat familjen. Om familjen så önskar och inte själv orkar kan man exempelvis erbjuda sig att informera mödravårdscentralen, arbetsplatsen eller en större vänskapskrets.
Hjälp till i vardagen
Sorgen tar familjens krafter. En sörjande familj kan behöva hjälp med enkla vardagliga sysslor. Det kan vara till stor hjälp att få en färdig makaronilåda, städhjälp, hjälp med snöskottning, gräsklippning, barnskötsel eller återlämning av biblioteksböcker. Dessa små tjänster kan släkt och vänner erbjuda ibland genom att fråga och ibland helt utan att fråga. Mamman måste ofta gå på undersökningar efter att bebisen dött och då kan man erbjuda sig att följa med som stöd till mödravårdscentralen eller läkarbesöket. Besök på förlossningssjukhuset är ofta svåra och känslosamma. Den sörjande mamman kan ha svårt att möta situtationer med andra barnfamiljer. Erbjud att ta familjens möjliga äldre barn till sina hobbier, till barnavårdscentralen eller lekparken. Föräldrarna kan tacka nej, men fråga igen om ett tag.
Minnena om bebisen är viktiga för familjen. Packa inte born bebisens saker utan tillstånd. Det kan såra föräldrarna och kännas som att andra vill glömma bebisen. För en del föräldrar representerar bebisens saker ett hopp om att sakerna en dag ska komma i bruk. För en del kan sakerna kännas som en tung påminnelse om förlusten. Respektera föräldrarnas önskemål och ge föräldrarna tid att bestäma vad som ska göras meddem. Det är ingen brådska.
Att delta i sorgen
Den som sörjer vill sällan sörja ensam, åtminstone inte i längre tider. Tvärtom kan de sörjande ha ett stort behov av att prata om händelserna om och om igen. Då behövs släkt och vänner som lyssnar. Erbjud närvaro. Man behöver inte kunna säga något märkvärdigt, för inga ord kan trösta eller ändra på det som hänt, men det viktigaste är närvaron. Som biskop Eero Huovinen sa i samband med tsunamin; " Då man saknar ord, kan man hålla i handen".
Ta upp förlusten och bebisen även i senare skeden, så att föräldrarna upplever att barnet inte har glömts bort. Fråga rakt föräldrarna om de vill prata och om man får se barnets bild. Fråga hur de orkar och vad de har gjort. Underskatta aldrig sorgen. Fråga inte om de redan kommit över sorgen; det gör man inte, men man lär sig att leva med döden och sorgen. Det viktiga är att vara intresserad och närvarande, redo att stödja, då föräldrarna är färdiga att ta emot hjälp. En tanke om vänskap är att vänner inte finns där för en bara i fest och glädje, utan sanna vänner finns där under sorg. Du kan fråga om du får besöka gravplatsen och om det passar föräldrarna kan du föra ett ljus till graven på julen eller barnets födelsedag.
Kom i fortsättningen ihåg att föräldrarna är föräldrar nu, mamma och pappa. Även om barnet dött försvinner inte föräldraskapet. Det är viktigt för föräldrarna att deras förälderskap erkänns. Barnet som dött kommer alltid att vara ett i familjens barnantal.
Vrå förlust påverkade våra föräldrar och syskon djupt. Vi fick varma meddelandet och sorgdeltaganden av dem. I början gick jag hem till dem för att slippa vara ensam när mannen var på jobbet. Det kändes bra att ha sällskap av människor som brydde sig om mig. Jag kunde trots det inte prata om mina känslor och ingen vågade fråga mig hur jag kände. Våra nära och kära vill inte såra mig eller framkalla ångest med sina frågor och av denna anledning pratade vi inte mycket om förlusten då vi befann oss ansikte mot ansikte. De allra närmaste vännernas reaktioner varierade. En del drog sig undan efter att de uttryckt sitt deltagande i sorgen. Då kände jag mig övergiven. Dessa vänner kunde jag inte längre lita på och vår vänskap gick inte att återställa. De mest värdefulla vänner var de som orkade hålla kontakt. Det värdesätter jag högt. En del kompisars tröga försök att trösta genom att jämföra döden med en hunds eller farfars död glömmer jag aldrig. De sårade. Jag glömmer heller inte de som sa att vårt barn ju inte levt och att det säkert hade varit värre om ett levande barn hade dött. Jag hade väntat mig mera kort, blommor och meddelanden från släkt och vänner, men de kom aldrig i den omfattning som jag trott. Det kändes som att vår bebisen och vår sorg inte betydde något för dem. Jag väntade otåligt på att vänner skulle fråga " Hur mår du? " , men den frågan vågade få ställa och det kändes inte bra. Många gånger kände jag mig ensam med min sorg och det kändes som att jag inte hade rätt att sörja. Stunder då nära och kära människor var närvarande och beredda att lyssna minns jag bäst. -Mamma 29 år - Min bästa väns bebis dog i livmodern och hon meddelade mig med ett sms. Vi hade (och har fortfarande) mycket kontakt under graviditeten och efter bebisens död. Först kom chocken och jag minns hur jag tänkte att det inte kunde vara sant. Jag sms:ade henne att jag var ledsen och på alla möjliga sätt finns där för henne. Efter det kände jag mig desperat. Vad skulle hända nu? Jag kunde inte tänka på annat än min vän och på vilka sätt jag kunde hjälpa henne. De följande dagarna hade vi kontakt per sms och jag berättade att jag finns till för henne alltid då hon behövde och tänkte på henne varje stund. Nästa dag föreslog jag att jag kunde ringa henne och hon svarade att hon ringer mig när hon är redo. Snart ringe hon och det var en lättnad att kunna prata och gråta tillsammans med min vän. Jag tänkte aldrig att intrauterin fosterdöd var på något sätt tabubelagd, även om situationen var ny för mig och jag till en början var orolig övet att säga något fel. Vi kunde prata om händelsen från första början. Jag har svårt att förstå varför människor undviker ämner. Det är självklart att man stödjer sin vän vad än händer. Jag medger att jag ibland tänkte om jag överhuvudtaget var till någon hjälp, om jag kunde göra mera. Min vän bad mig inte om något. Vi sms:ade dagligen. Vanligen frågade jag något i stil med hur hon mår eller att jag tänkte på henne. Ibland kändes som att jag upprepade mig själv. Jag funderade på om det verkligen inte fanns något annat jag kunde säga. Några veckor efter bebisens död reste jag till staden där min vän bodde och vi pratade och grät tillsammans. Även om jag inte fullständigt kan förstå vad hon känner (jag har inte varit med om intrauterin fosterdöd själv) kan jag alltid lyssna som vän och påminna henne att hon inte är ensam. Jag vill att hon skulle veta att hon fanns i mina tankar, att jag alltid finns till för henne och vill hjälpa och framför allt att jag inte lämnar dig henne fast alla andra skulle överge henne. Det var skönt att se henne ansikte mot ansikte och att krama om henne hårt. Vi besökte även bebisens grav. Ni är älskade, både två. - En vän - - Jag väntade med skräckblande känslor på dagen då ett år gått sedan vår dotters död. Jag var rädd att ingen skulle minnas hennes födelsedag. Att alla skulle ha glömt bort henne. Jag fick några gratulationsmeddelandet och de var guld värda. För mig är det viktigt att vår dotter inte glöms bort med åren. Det minsta lilla tecken på att hon inte glömts bort räcker. - Mamma, 21 år - - Jag är pappa till fyra barn. Då vi väntade på vårt första barn var jag full av barnslig tro och hopp, blåögd glädje. Under de följande graviditerna försvann så småningom den blinda tilliten på lycka trots att allt gick bra. När vi väntade vårt fjärde barn hade jag mardrömmar om förlossningen. Jag kom hem ensam från sjukhuset, eller med vårt andra barn. Trots det gick allt bra igen. Människan är benägen att skydda sig själv från svåra händelser och är i hemlighet glad över att de händer någon annan istället. När den största sorgen i världen inträffar berör en människa som står en tillräckligt nära får lycka en ny betydelse. Vem bestämmer över lyckan? Nära och kära till familjen vars bebis dött i livmodern står inför en svår situation. De är oerhört ledsna för familjen, men samtidigt känner de den mänskliga lyckokänslan över att det inte inträffade dem. De nära och kära kan känna att de inte lyckas trösta familjen eller att de inte ens har rätt att göra det. Budskapet om att min syster mist sin dotter var förkrossande. Ondskan i världen täckte allt med mörker. Men det är inte jag som måste leva med den smärtan. Jag är en åskådare som ser min systers maktlösa kamp. Det finns inget sätt att ta bort sorgen och tiden leker inte såren. Jag kan aldrig förstå smärtan. Jag kan endast försöka finnas där när de jag älskar sörjer. - Morbror - Det är ett år sedan min systers son dog i livmodern. Jag fick budskapet via min mamma. Jag fick inget gjort den dagen och kunde inte tro att det var sant. Världen rasade. Det fanns ingen morgondag, inte nästa vecka eller nästa år. Det är svårt att stödja en annan människa eller andra nära och kära i en sorg som denna. Det är svårt att veta hur man ska kunna trösta. Jag kramade och grät tillsammans. Jag erbjöd konkret hjälp i form av att laga mat, ta hand om familjens förstfödda barn, jag städade och tvätta, jag tittade på tv med dem. Jag hade svårt att glädja mig över mina egna barns roliga påhitt. Jag hade svårt att möta vänner och arbetskolleger som direkt märkte att något fruktansvärt hade inträffat. Det var ansträngande att försöka leva ett normalt liv med dem och min egen familj. Vi berättade för våra egna barn vad som hänt, vi berättade på daghemmet och på skolan för att de skulle vara förberedda ifall våra barn ställde frågor kring händelsen. Vi sa inte att bebisen var i himlen, så att de inte skulle titta ut ur flyplanet ihopp av att se sin döda kusin. Vi besöker ibland graven tillsammans med våra barn. Jag sörjer fortfarande - det går säkert aldrig över. Jag kan bli tårögd då jag kör förbi sjukhuskapellet, vid läggdags eller ibland vid alldeles underliga tillfällen. Vi firade bebisens 1-årsdag med nära släktingar. Det var et barnkalas där bebisens kusiner och syskon lekte och övrig släkt inklusive mor-och farföräldrar med hörnedsättning utbytte hälsningar. Jag kan inte säga att livet vinner, men det fortsätter annorlunda. Nu har ett år gått. - Storasyster -
Vrå förlust påverkade våra föräldrar och syskon djupt. Vi fick varma meddelandet och sorgdeltaganden av dem. I början gick jag hem till dem för att slippa vara ensam när mannen var på jobbet. Det kändes bra att ha sällskap av människor som brydde sig om mig. Jag kunde trots det inte prata om mina känslor och ingen vågade fråga mig hur jag kände. Våra nära och kära vill inte såra mig eller framkalla ångest med sina frågor och av denna anledning pratade vi inte mycket om förlusten då vi befann oss ansikte mot ansikte. De allra närmaste vännernas reaktioner varierade. En del drog sig undan efter att de uttryckt sitt deltagande i sorgen. Då kände jag mig övergiven. Dessa vänner kunde jag inte längre lita på och vår vänskap gick inte att återställa. De mest värdefulla vänner var de som orkade hålla kontakt. Det värdesätter jag högt. En del kompisars tröga försök att trösta genom att jämföra döden med en hunds eller farfars död glömmer jag aldrig. De sårade. Jag glömmer heller inte de som sa att vårt barn ju inte levt och att det säkert hade varit värre om ett levande barn hade dött. Jag hade väntat mig mera kort, blommor och meddelanden från släkt och vänner, men de kom aldrig i den omfattning som jag trott. Det kändes som att vår bebisen och vår sorg inte betydde något för dem. Jag väntade otåligt på att vänner skulle fråga " Hur mår du? " , men den frågan vågade få ställa och det kändes inte bra. Många gånger kände jag mig ensam med min sorg och det kändes som att jag inte hade rätt att sörja. Stunder då nära och kära människor var närvarande och beredda att lyssna minns jag bäst. -Mamma 29 år -
Min bästa väns bebis dog i livmodern och hon meddelade mig med ett sms. Vi hade (och har fortfarande) mycket kontakt under graviditeten och efter bebisens död. Först kom chocken och jag minns hur jag tänkte att det inte kunde vara sant. Jag sms:ade henne att jag var ledsen och på alla möjliga sätt finns där för henne. Efter det kände jag mig desperat. Vad skulle hända nu? Jag kunde inte tänka på annat än min vän och på vilka sätt jag kunde hjälpa henne. De följande dagarna hade vi kontakt per sms och jag berättade att jag finns till för henne alltid då hon behövde och tänkte på henne varje stund. Nästa dag föreslog jag att jag kunde ringa henne och hon svarade att hon ringer mig när hon är redo. Snart ringe hon och det var en lättnad att kunna prata och gråta tillsammans med min vän. Jag tänkte aldrig att intrauterin fosterdöd var på något sätt tabubelagd, även om situationen var ny för mig och jag till en början var orolig övet att säga något fel. Vi kunde prata om händelsen från första början. Jag har svårt att förstå varför människor undviker ämner. Det är självklart att man stödjer sin vän vad än händer. Jag medger att jag ibland tänkte om jag överhuvudtaget var till någon hjälp, om jag kunde göra mera. Min vän bad mig inte om något. Vi sms:ade dagligen. Vanligen frågade jag något i stil med hur hon mår eller att jag tänkte på henne. Ibland kändes som att jag upprepade mig själv. Jag funderade på om det verkligen inte fanns något annat jag kunde säga. Några veckor efter bebisens död reste jag till staden där min vän bodde och vi pratade och grät tillsammans. Även om jag inte fullständigt kan förstå vad hon känner (jag har inte varit med om intrauterin fosterdöd själv) kan jag alltid lyssna som vän och påminna henne att hon inte är ensam. Jag vill att hon skulle veta att hon fanns i mina tankar, att jag alltid finns till för henne och vill hjälpa och framför allt att jag inte lämnar dig henne fast alla andra skulle överge henne. Det var skönt att se henne ansikte mot ansikte och att krama om henne hårt. Vi besökte även bebisens grav. Ni är älskade, både två. - En vän - -
Jag väntade med skräckblande känslor på dagen då ett år gått sedan vår dotters död. Jag var rädd att ingen skulle minnas hennes födelsedag. Att alla skulle ha glömt bort henne. Jag fick några gratulationsmeddelandet och de var guld värda. För mig är det viktigt att vår dotter inte glöms bort med åren. Det minsta lilla tecken på att hon inte glömts bort räcker. - Mamma, 21 år - -
Jag är pappa till fyra barn. Då vi väntade på vårt första barn var jag full av barnslig tro och hopp, blåögd glädje. Under de följande graviditerna försvann så småningom den blinda tilliten på lycka trots att allt gick bra. När vi väntade vårt fjärde barn hade jag mardrömmar om förlossningen. Jag kom hem ensam från sjukhuset, eller med vårt andra barn. Trots det gick allt bra igen. Människan är benägen att skydda sig själv från svåra händelser och är i hemlighet glad över att de händer någon annan istället. När den största sorgen i världen inträffar berör en människa som står en tillräckligt nära får lycka en ny betydelse. Vem bestämmer över lyckan? Nära och kära till familjen vars bebis dött i livmodern står inför en svår situation. De är oerhört ledsna för familjen, men samtidigt känner de den mänskliga lyckokänslan över att det inte inträffade dem. De nära och kära kan känna att de inte lyckas trösta familjen eller att de inte ens har rätt att göra det. Budskapet om att min syster mist sin dotter var förkrossande. Ondskan i världen täckte allt med mörker. Men det är inte jag som måste leva med den smärtan. Jag är en åskådare som ser min systers maktlösa kamp. Det finns inget sätt att ta bort sorgen och tiden leker inte såren. Jag kan aldrig förstå smärtan. Jag kan endast försöka finnas där när de jag älskar sörjer. - Morbror -
Det är ett år sedan min systers son dog i livmodern. Jag fick budskapet via min mamma. Jag fick inget gjort den dagen och kunde inte tro att det var sant. Världen rasade. Det fanns ingen morgondag, inte nästa vecka eller nästa år. Det är svårt att stödja en annan människa eller andra nära och kära i en sorg som denna. Det är svårt att veta hur man ska kunna trösta. Jag kramade och grät tillsammans. Jag erbjöd konkret hjälp i form av att laga mat, ta hand om familjens förstfödda barn, jag städade och tvätta, jag tittade på tv med dem. Jag hade svårt att glädja mig över mina egna barns roliga påhitt. Jag hade svårt att möta vänner och arbetskolleger som direkt märkte att något fruktansvärt hade inträffat. Det var ansträngande att försöka leva ett normalt liv med dem och min egen familj. Vi berättade för våra egna barn vad som hänt, vi berättade på daghemmet och på skolan för att de skulle vara förberedda ifall våra barn ställde frågor kring händelsen. Vi sa inte att bebisen var i himlen, så att de inte skulle titta ut ur flyplanet ihopp av att se sin döda kusin. Vi besöker ibland graven tillsammans med våra barn. Jag sörjer fortfarande - det går säkert aldrig över. Jag kan bli tårögd då jag kör förbi sjukhuskapellet, vid läggdags eller ibland vid alldeles underliga tillfällen. Vi firade bebisens 1-årsdag med nära släktingar. Det var et barnkalas där bebisens kusiner och syskon lekte och övrig släkt inklusive mor-och farföräldrar med hörnedsättning utbytte hälsningar. Jag kan inte säga att livet vinner, men det fortsätter annorlunda. Nu har ett år gått. - Storasyster -