Fraser och ordspråk

Det kan vara svårt att möta den som mist sitt barn. Man vill försöka trösta med ord och kommer ofta att tänka på fraser som vanligen används vid sorg. Fraserna menar väl, men de minsta lilla ord får ofta en ny betydelse hos den som mist sitt barn. Vartenda ord, varenda gest tolkas genom den egna smärtan och man glömmer aldrig bort det som sades. De ord som en kan uppleva som tröst kan för en annan vara som att vrida en kniv i ett öppet sår. Här behandlar vi en del fraser och tankar som familjer upplevt som sårande, obehagliga eller opassande.

Ofta försöker folk trösta dem som mist sitt barn med att säga att de kan få ett nytt barn så fort som möjligt. En del föräldrar tröstas av denna tanke, medan andra såras och blir arga över att deras sorg inte betyder något. En mamma uttryckte sig så här: "Jag ville ha detta barn, inget annat. Just detta barn var det vi väntade på och hade önskat oss". Man kan jämföra det här med att man föreslår en ny man åt en nybliven änka genast efter makens bortgång. Då det handlat om tidigare barnlöshet finns även den paralella sorgen över barnlösheten och de tunga behandligarna. Alla har inte möjligheten att "göra" barn sådär bara igen, på grund av fysiska, psykiska eller övriga hinder. Också familjer som har möjlighet att bli gravida igen kan uppleva det som motstridigt, för trots att en ny graviditet bringar stor glädje är det samtidigt en konkret påminnelse om vad man gick miste om med det döda barnet. Ett nytt barn kan inte ersätta barnet som dog.

Om familjen har barn sedan tidigare kan någon försöka trösta föräldrarna med att de redan har levande barn. Även om de levande barnen ofta är en stor tröst, resurs och ett bevis att en graviditet kan sluta lycklig kan betonande av de levande barnens roll för familjen kännas som att man inte berättigar deras sorg. Lyckan av ett levande barn tar inte bort smärtan och sorgen över barnet man mist.

Föräldrarna kan också såras av spekulationer om sorgen skulle vara ännu större om barnet fötts levande och dött i ett senare skede. Föräldrarna vet inget om att mista ett levande barn och tanken kan inte trösta i sorgen över barnet som dog i livmodern. Dessutom innehåller alla antydelser på att barnet som dött i livmodern inte en ännu levt ett filosofiskt problem. Hur kan man dö om man inte ens levt en stund? När börjar livet?

Frågor om föräldrarna inte anade att allt inte stod rätt till kan för föräldrarna ha dolda betydelser. Det är få som anar något, för ingen vill väl frukta det värsta. Frågan kan kännas skuldbeläggande. Intrauterin fosterdöd kan inte förutspås och om den kunde göra det skulle varje förälder göra sitt allt för att förhindra barnets död.

De populära fraserna "Du får inte mer än du klarar av" eller "Blixten slår aldrig ner två gånger på samma ställe" stämmer tyvärr inte, och ger därför ingen tröst. Sanningen är att en del familjer mista flera barn och att inte alla familjer klarar sorgen. Om alla skulle klara av det de får skulle knappast över tusen människor årligen ta sitt eget liv i Finland. "Sorgen gör dig starkare", får sörjande ofta höra, men som en mamma sa: "Vem vill bli stark och ädlare om det innebär att man måste mista sitt barn för att bli det?".

Att jämföra barnets död med ett husdjurs död kan kännas sårande och bagatelliserande. Att höra babynyheter eller se bebisar kan vara extremt tungt för mamman och påminna om det hon själv gått miste om. Denna bitterhet kan vara svår att förstå, men det är vanligt och tillåtet att vara bitter, liksom att känna alla andra känslor. Det kan såra mamman om någon försöker föklara att de andras lycka inte är bort från hennes. Bitterheten kan följa med länge och den känslan är svår att bli av med.

Spekulationer om att barnet som dog redan i livmodern var mer lyckligt lottat jämfört med att istället ha dött senare i livet kan både orsaka ilska eller alternativt trösta. Var och ens öde kan omöjligen förutspås, men många barn som dör i livmodern är fullt friska och normalt utvecklade. Döden har inträffat plötsligt, av en slump. Då tycker föräldrarna naturligtvis inte att att döden i livmodern var bättre än det att barnet hade kommit hem vid liv. Många föräldrar önskar att de kunde ha tillbringat ens en stund tillsammans med barnet utanför livmodern, så att det levde, för att på så sätt ha mera gemensamma minnen.

Det mest sårande är att på något sätt hänvisa till synder som föräldrarna begått och att antyda att barnets död är ett straff. Sådana påstående tröstar ingen. Prat om synder, Guds straff och den intrauterina fosterdöden som ett uppfostrande fenomen skadar den som redan är sårad nog. Fosterdöden är inget som mamman med sina handligar eller tankar kan ha förorsakat. Ur en teologisk synvinkel sägs det att Gud sänt sin ende son som försoningsoffer för våra synder. Varför skullle då en människa straffas så hårt genom att mista sitt barn? Den som mist sitt barn har också svårt att förstå att det finns någon mening med händelsen eller att det finns någon djupare lärdom.

I detta sammanhang kan man citera en prästs tankar om att ingen människa är såpass värdefull att en annan människas liv skulle uppoffras för den i skolningssyfte och likaså är inget människoliv så värdelöst att det skulle uppoffras för att lära en anna människa något. Ibland kommer man inte på några tröstande ord och sådana finns egentligen inte heller. Då går det bra att säga att man är ledsen och tar del i sorgen. En stum tystnad eller förskräcklse kan vara pinsam och såra föräldrarna, som då själv måste försöka hitta på något att säga för att få åhöraren att ens reagera på något sätt på budskapet. Faktum är att inga ord kan ta bort sorgen och det ofta räcker för de sörjande föräldrarna att man berättar att man är ledsen för deras skull och tar deras sorg på allvar.