Beskedet om att barnet dött förorsakar en akut traumatisk krissituation. Den traumatiska krisen är ett psykiskt tillstånd som uppstår då en människa möter en situation som hotar människans existens, grundtrygghet och möjligheterna att tillfredsställa sina behov. Under krisens gång måste människan ur obalans hitta en ny balans genom nya copingmetoder, för i krisen är tidigare copingmetoder otillräckliga.
Krisens olika faser
Krisen inleds med chockfasen som varar från sekunder till dygn. Under chockfasen skyddar människan sig från verkligheten som känns oöverkomlig. Så småningom börjar människa komma i kontakt med det som hänt och händelsen framkallar reaktioner. Reaktionsfasen kan vara flera månader och parallelt med den börjar bearbetningsfasen. Krisen avslutas med nyorienteringsfasen.
Förlossningen inklusive induktionen och att se det döda barnet kan vara traumatiserande situationer vid dödsfall i livmodern. Då varar den traumatiska krisens chockfas längre vilket fördröjer reaktionsfasen. Mer om krisens faser kan läsas här.
Vad händer i oss under en traumatisk krissituation?
Den traumatiska händelsen hotan människans livsåskådning och tillit. Plötsligt ser världen och livsgången inte utom så som man lärt känna dem. Den friska människan litar på att världen är god, livet är meningsfullt och människor värdefulla. I illusionen om osårbarhet ingår att vi tror att inget ont kan hända oss eller våra nära och kära. Den traumatiska händelsen kan rubba denna tro, då allt händer så oväntat och av en slump. Illusionen om att vi är osårbara försvinner och människan tappar kontrollen över sina känslor.
Jag minns uttryckligen hur jag tappat tron på hela livet och att hela ordningen i universum skakats då barnet dött. Det kändes så fel och vansinnigt, passade inte in i världsbilden. Det är väl inte så livet ska vara? Det var svårt att åter uppleva världen som en meningsfull plats. Vad som helst kunde hända, ingenting hade mening och det saknades regler. Det skrämde mig. Jag blev provoserad när människor sa: " kanske det här har någon mening " eller " livet måste ha någon mening ". Jag förstod visst att de försökte trösta, fast de tröstade sig själv mer än mig. Till sist fick fann jag ro i att skilja på "mening" och "betydelse". Jag förstod att barnets död saknade mening - det var slumpen och otur. Ingen dör för någonting annanstans skall förbättras. Det finns ingen kosmisk balans och alla "får inte vad de förtjänar" (även om det ibland kan kännas tröstande). Men döden kan ha eller borde ha en betydelse - och vilken den betydelsen är, den är individuelll, den skapar vi själv. Betydelsen kan vara att värderingarna i livet ändras eller att man en gång i livet fått uppleva hur det känns att älska sitt eget barn. Betydselsen kan även vara en fruktansvärd längtan och saknad. Eller vad som helst. - Mamma, 35 år -.
Jag chockerades då jag ensam hemma insåg att vårt barn dött i livmodern mitt i natten. Jag reagerade genom att "rationalisera"; kontaktade ingen utan beslöt mig för att vänta till morgonens kontroll på mödravårdscentralen. Jag planerade hur morgondagen skulle se ut; jag skulle skjutsa mitt förstfödda barn till daghemmet, sedan åka till mödravårdscentralen dit min man också skulle komma och sedan skulle vi åka till sjukhuset tillsammans. Jag tog med mig kameran. Morgondagen blev precis så. På sjukhuset fick jag bekräftat det jag redan anat. Mitt chocktillstånd förvärrades och jag tappade uppfattningen om vad som hände oss. Jag kunde inte gråta och tog inte emot samtalshjälpen som erbjöds på sjukhuset. Chockfasen varade i flera dagar. Under den perioden berättade jag fakta åt mina nära och kära, raporterade läget, utan känslomässiga reaktioner, utan gråt. Först den femte dagen grät jag ordentligt. Under begravningen var jag frånvarande, även om jag befann mig där; jag grät inte utan koncentrerade mig på att fotografera. Det tog cirka en månad innan jag slutade förtränga det faktum att barnet dött och känslorna började komma fram, men de kom bara stundvis. Jag kunde onte tänka framåt långt i framtiden, utan levde bara en dag i sänder. Efter ett halvår sökta jag professionell hjälp i form av terapi. Först då började jag bearbeta olika känslor. I terapin beabetade jag även den traumatiska chocken och förlossningen. Efter några månaders terapi började framtiden se ljusare ut. Jag började se vackra och tröstande nyanser i vår förlust. - Mamma, 29 år -
Referenser:
Lupa särkyä - Kriisistä elämään, Eija Palosaari, Edita Helsinki, 1. painos 2007Surutyö, Soili Poijula, Kirjapaja Oy Helsinki 2002 2.painos