Nästa graviditet

Efter fosterdöden får nästa graviditet många betydelser och väcker olika känslor. För en del familjer är en nya graviditet genast förhoppningen och målet, medan andra vill fundera på saken och en del upplever tanken som omöjlig av fysiska eller mentala orsaker. Famljen kan söka stöd från sjukhuset, mödravårdscentralen eller inom den privata sektorn då de önskar hjälp för planering av nästa graviditet. 

Käpy föreningen har publicerat ett stödpaket (på finska) som berör graviditeten efter att man mist ett barn. 

En del mammor / föräldrar är sorgsna under nästa graviditet och vågar inte glädjas över den. Sjukhusets krispsykolog eller polikliniken för förlossningsrädsla kan erbjuda samtalshjälp där man får diskutera rädslorna kring graviditeten och förlossningen.  En del mammor agerar precis tvärtom än de gjorde under graviditeten som slutade med fosterdöd. En del hemlighåller graviditeten så långt det går, medan andra berättar för alla direkt. En del gör i ordning allt för bebisen, medan andra inte vågar köpa något innan den levande bebisen är vid hemdörrem. 

Mammor som mist sitt barn i livmodern har bland annat följande råd: 

* Om du/ni känner er oroliga över att allt inte står rätt till med bebisen sök er till sjukhuset eller mödravården. Gå direkt och vänta inte. Ett onödigt besök är bättre än att något missas.

* Om bebisens rörelser mot slutet av graviditeten minskar eller inte känns ordentligt, speciellt om det beräknade datumet överskridits, låt kontrollera situationen. Minskade rörelser mot slutet av graviditeten är inte nödvändigtvis ett tecken på att babyn sjunker neråt och förbereder sig på att födas. Även en avliden bebis rörelser kan kännas, men mer som flytande rörelser än sparkar. Var uppmärksam på rörelsernas kvalitet och ändringar i dem. Minskade rörelser, plötsligt accelererade rörelser, rullande rörelser eller hicka i sen graviditet kan vara tecken som det lönar sig att söka sig till sjukhus för, även om det vore ett onödigt besök. 

* Vid 4D-ultraljudsundersökning kan navelsträngen och dess läge runt halsen observeras. Vart tredje bebis har navelsträngen virad runt halsen och det ställer sällan till med problem, men kan vara viktig information i sen graviditet eller under förlossningen.

* Sök er till sjukhuset om rörelserna i sen graviditet inte känns på kvällen. Forsking visar att syrebrist kan uppstå hos bebiser med navelsträngsproblem då mammans puls sjunker under natten.  Blodtrycket sjunker alltså under sömnen och bebisen kan då vara i livsfara om navelsträngen har länkar, knutar eller vridit sig.

* Alla gånger kan det inte att förebyggas att bebisen dör i livmodern, men fosterdöden påverkar hur nästa graviditet följs upp och när förlossningen igångsätts. I en sådan situation lyssnar man noga på familjens önskemål. Det döda barnets dödsdatum och graviditetsveckornas mängd är mentalt ansträngande tidpunkter i nästa graviditet.  

 

 

Redan då förlossningen sattes igång sa jag åt mannen att vi skulle börja försöka bli gravida igen efter några månader.  Jag var besatt av att bli gravid igen, som om det inte fanns några andra möjligheter och som om något blivit på hälft. Famnen var så fruktansvärt tom och jag såg ingen annan utväg än att fylla den men en ny bebis. Varje månad då graviditeten inte började var en ny mental kollaps. Lyckligtvis var vi gravida igen efter ett halvt års tid efter att vi mist vår bebis. Trots allt orsakade den nya graviditeten motstridiga känslor i mig. Jag var arg och bitter över att behöva vara gravid igen dvs jag var fortfarande bitter över att vi mist vårt barn. Jag hatade allt som hade att göra med graviditet och kunde inte tåla gratulationerna. Jag kunde inte tänka tanken att vi skulle få hem en levande bebis, det kändes otroligt avlägset. Då graviditeten nått halvvägs vaktade jag konstant rörelserna. Den minsta lilla förnimmelsen framkallade oro över hur bebisen mådde. Under sista trimestern tröttnade jag på att jämt vara rädd och ångestfylld. Jag fann styrka i ilskan och insåg att jag måste tänka positivare för att orka till slutet. Jag orkar inte vara rädd längre, fast jag är medveten om alla möjliga risker. Nu har jag blivit mammaledig och känner mig rätt lugn till mods. Jag kan inte planera längre fram än till förlossningen, men jag vill lita på att vi snart får hem den levande bebis. Att knyta ett känsloband till denna bebis har gått långsammare på grund av rädslorna, men även det här barnet har varit efterlängtat och älskat redan under sitt liv i livmodern. -Mamma, 29 år -

 

Redan under sjukusvistelsen kom tanken att vi ville försöka igen. Barnmorskan hoppades att vi snart skulle ses igen under gladare omständigheter. Men då en nya graviditet inte hörde av sig växte förtvivlan. Vad var felet, varför lyckas det här inte och varför kom ett missfall till råga på allt? Ingen kan garantera att mardrömmen inte kommer att upprepas. Trots allt lever hoppet kvar i oss. - Mamma, 35 år -