Efter att bebisen dött i livmodern förekommer allmänt starka fysiska symtom. Mamman kan uppleva ångest, oro och lidande eftersom mammans kropp hela tiden förberett sig på att uppehålla bebisens liv. Fast bebisen saknas har mamman ett kraftigt behov av att vårda. Under graviditeten har mamman via sinna sinnen och hormonellt förberett sig på att möta sitt barn efter förlossningen. Mamman måste läka efter både förlossning och förlust.
Första chocken gör en stum och förskjuter ångesten och smärtan utom ord. Då får man fysiska symtom. Efter chockfasen kan mamman fortfarande ha ett starkt behov att mentalt hålla i barnet barnet. Mamman kan känna bebisens rörelser i livmodern ännu länge efter förlossningen, höra bebisens gråt och vakna nattetid som för att amma. Kroppen kan kännas uttömd, famnen och armarna är tomma. Händer kan värka och sakna något att göra. Tomheten, smärtan och längtan kan uttrycka sig som fysisk smärta. På så sätt framhävs det kroppsliga och dominerar sorgen.
Ett särskilt band, en symbios, existerar mellan mamman och bebisen och att släppa denna kan vara mycket svårt. Då bebisen är begravd kan mamman uppleva att hon själv också befinner sig i graven. Att besöka graven kan bli en tvångsmässig ritual. Bägge föräldrar kan ha plågande tankar kring vad som händer åt barnet i graven och vill öppna graven.
Mammans sorg är en privat värld där endast mamma och barn finns och är därför svår att förklara för andra. Den intrauterina fosterdöden kan väcka motstridiga tankar om rätten till moderskap och kan få en att ifrågasätta om barnet ens funnits och om man själv överhuvudtaget är mamma. Tankarna konfunderar och försvårar sörjandet. Barnet tycks vara fysiskt nära, men samtidigt saknas det. Mamman vet att hon lever, men känner sig inte levande.
Mamman kan vara fylld av ilska och hat för att hennes barn tagits ifrån henne. Hon kan hata sig själv, sin kropp och sitt liv. Skuldkänslorna är i allmänhet starkare hos mamman eftersom endast hon burit barnet under graviditeten. I regel strävar en gravid kvinna efter att vara den bästa möjliga mamman åt sitt barn och med sunt förnuft kan man förstå att hon inte är ansvarig över sitt barns död. Trots det kan de egna tankarna och drömmarna vara förskräckande.
Mamman måste tvinga sig själv ut bland folk. Gravida kvinnor i omgivningen och kvinnor som fött levande barn kan väcka känslor av bitterhet och det kan kännas svårt att se bebisar. Den sörjande mamman kan uppleva att hon är märkt som farlig för små bebisar. Denna känsla härstammar ur hennes skuldkänslor: jag var en så dålig mamma att jag inte kunna hålla mitt barn vid liv. Mamman kan ha lust att varna andra att också deras barn kan dö, tills hon märker att hennes sorg inte är en del av andras vardag.
Vardagliga rutiner och krav kan hjälpa en att läka. Trots att krafterna knappt räcker till aktivitet kan aktiviteten hjälpa till att balansera när man mår dåligt. Sorgen kan komma under tysta stunder eller då man är ensam. Man kan tröttna på att prata. När den värsta sorgen börjar lätta kvarstår längtan och en tyst sorg.
Med tiden blir det döda barnet ett vackert minne man aldrig behöver släppa taget om. Bebisen som dog i livmodern kommer alltid att få vara en familjemedlem och föräldrarna att ha rätt till alla känslor av sorg och saknad. Då smärtan lättar påminner händelsen inte längre om något ont, utan man kan finna även vackra och tröstande nyanser. Barnet kan kännas liksom en evig dyrbar skatt i mammans hjärta.