Mor- och farföräldrarna sörjer ofta dubbelt. De sörjer sorgen över sitt barnbarn och dessutom att deras eget barn med make/maka mist sitt barn och nu lider. Döden kan mor- och farföräldrarna mer bekant som en naturlig del av livet. De har under sina liv mött både kriser och sorg och starkare klarat sig vidare. De kan inge hopp även åt sina barn.
Mormor eller farmor kan hjälpa under chockfasen och göra sådant som andra inte orkar eller märker. Mormor eller farmor är ofta den som agerar och stöder tyst vid sidan. Den sörjande mamman kan börja täcka att hon mår dåligt om hon märker att hennes egen mamma sörjer genom henne. Om en vuxen dotter mår dåligt mår hennes mamma dåligt.
Ibland kan mor- eller farföräldrarna ha svårt att förhålla sig till förlusten och föräldrarnas sätt att sörja. De kan oavsiktligt verka kalla eller säga särande saker. Det kan ligga egna förluster i deras föflutna och obearbetad sorg som förträngts enligt dåtida sed. Om konflikter uppstår med mor-eller farföräldrarna och föräldrarna är det viktigt att diskutera dem.
Mor- eller farföräldrarna kan stöda de sörjande föräldrarna och deras relation kan bli närmare. De nära och kära vet inte alla gånger hur de kan hjälpa till eller stöda. Då kan man fråga föräldrarna om deras önskemål. De sörjande föräldrarna vill sällan ha råd om hur de ska sörja eller agera. Varje människans sorg är individuell och råd av andra kan såra. Trots att föräldrarna är vuxna kan de nu längta efter närhet, liksom sin egen mammas trygga famn. Ofta räcker empatisk närvaro och lyssnande.
Bilden av min lilla sondotter finns på mitt arbetsbord. Hon dog några dagar innan sin födsel. Hon sover lugn och vacker på bilden. Jag är tacksam över att jag fick se henne, smeka hennes lena kind och rita ett kors på hennes panna där hon log i sin lilla kistan. Jag är tacksam över att jag fick dela så mycket med hennes föräldrar, hennes mammas föräldrar och min man; på sjukhuset i väntan på hennes födsel, då hon lades i kistan, det vackra välsignandet av henne i kyrkan där två olika kyrkosamfunds präster välsignade henne i närvaro av familj och vänner och då hennes urna lades ner i jorden. Jag är tacksam över att min son och hans fru mött denna stora sorg tillsammans och stött varandra. Det har gått över ett år sedan den lilla flickan dog och smärtan börjar lätta. Hon är mitt första och än så länge mitt enda barnbarn. Beskedet om hennes död en vacker somrig söndag var en hemsk chock. Först kom oron över hennes föräldrar. Än idag kan jag se hennes gråtande unga mamma och min sons vettskrämda blick framför mig. Oron blev till sorg efter hennes födsel då jag såg på bilderna av henne på sin mammas bröst och pappas famn i sjukhusets gungstol. Det fanns så mycket att sörja. Vi prata mycket om henne. Hon levde bara en kort tid, kom hit bara och visade sig, men hon kommer alltid att vara den första och älskad, trots att sorgen så småningom ändrar form. När jag ser på fotot av henne undrar jag ibland varför hon hade så bråttom.
- Farmor -