Sorg är inte en sjukdom. Det enda botemedlet är sörjandet. Till en början måsta man klara sig en dag i sänder och ta hand om sig själv. Den sörjande är som en patient i behov av intensivvård; sårbar, trött och svag. Föräldern so m sörjer måste ta hand om sig själv för att klara av att ta hand om sina möjliga andra barn. Nära och kära kan även hjälpa till med att sköta övriga barn.
Bearbetningen av sorgen innebär att man möter förlusten och anpassar sig. Man går igenom tankar kring det döda barnet, krossade drömmar, världen som den visar sig utan barnet som gått bort. Smärtan helar, då föträngd sorg förorsakar ångest, förvirring och depression. Om omgivningen inte berättigar sorgen efter intrauterin fosterdöd kan det vara svårt att dela med sig sina känslor. Då är det bra att söka professionell hjälp. Att hålla tillbaka tårarna kan leda till stressjukdomar. Gråten främjar läkningsprocessen. Sorgen söndrar och förstör inte, utan bygger upp.
Starka känslor kan samlas till en klump inuti en. Känslorna måste få komma, annars kan de förorsaka sjukdom. Ibland är det enda sättet att skrika. Genom skrika ger man smärtan en röst och hjälper sig själv att läka. Inom finsk kultur är skrikande ofta klandervärdt, men det går bra att skrika i bilen, skogen eller mot en dyna utan att störa andra.
Det sägs att det tar ett år att bearbeta sorgen. Detta har inom sorgforskning visat sig vara en felaktig myt. Forskning visar att den mest intensiva sorgen i regel varar 3-5 år efter barnets död. Sorgen kan på sätt eller vis vara genom livet utan att det behöver innebära att den är kontinuerlig. Under de första dagarna eller veckorna är sorgen kontinuerlig, men starka känslor av sorg kan komma fram åter i olika livssituationer. Traumatisk sorg, som sorgen efter att mist sitt barn, kan kräva mer tid att bearbetas i och med att den sörjande måste bearbeta både trauma och sorg. Mer om den traumatiska krisen kan läsas här.